När lögnerna vinner
Under hela sin valkampanj sade Donald Trump att om han blir president tänker han inte släppa in några muslimer. Som om jag som muslim skulle vilja besöka ett land med en sådan president. Men det är lätt för mig att vara kaxig, för jag har vant mig. I Turkiet fick jag inte vara kurd. I Sverige ifrågasätts jag som muslim. Jag blir inte längre sårad. För min svenska dotter som älskar USA är det en helt annan sak att någon ifrågasätter hennes rätt att åka till favoritlandet. Och jag kan bara försöka föreställa mig hur det kan kännas för muslimsk-amerikanska barn att få en president som tycker så illa om muslimer.
USA är en smältdegel av kulturer och migranter som förenats genom medborgarskapet. Det har imponerat på de toleranta krafterna i Europa. Mot denna mångkulturella bakgrund är det svårt att förstå att Donald Trump kunde locka miljontals människor med sitt rasistiska budskap. Förklaringen kanske ligger i medborgarnas besvikelse över den förlamade amerikanska politiken. Under de senaste åtta åren har Republikanerna ägnat all sin tid åt att sabotera Barack Obamas försök att driva politiska sakfrågor som har varit viktiga för medborgarna. Väljarna uppfattade politiken som ett fult spel. Väljarna straffade etablissemanget med att rösta på Donald Trump.
Även om det är olika politiska partistrukturer i USA och Sverige så borde det som sker på andra sidan Atlanten oroa oss. Också hos oss försvagas förtroendet för etablerade partier när regeringens handlingsutrymme begränsas. Fortsätter blockpolitiken kommer också Sverigedemokraterna att verka som vågmästare och även under nästa mandatperiod försvåra regeringens möjligheter att få igenom sina förslag. Politiken förlamas. I längden förlorar alla. Väljarnas svar kan mycket väl bli att straffa »dem i Stockholm« genom att rösta på partier som serverar enkla lösningar på de komplicerade samhällsproblemen. USA har fått Donald Trump som hetsar mot muslimer. I Sverige beskriver Jimmie Åkesson muslimer som det stora hotet och Kent Ekeroth vill helt rått kasta ut oss. Skillnaden i den politiska utvecklingen i USA och Sverige kanske inte är så stor som vi inbillar oss. Visserligen har vi hittills inte hört någon svensk politiker ljuga så ohämmat som Donald Trump, men Sverigedemokraterna har satt i system att sprida lögner över nätet och vet att det lönar sig.
När jag försöker förstå hur den politiska debatten kunde urarta till okvädningsord och lögner kommer jag att tänka på en bok som min samhällslärare på gymnasiet, Sten Leckström, rekommenderade. Min lärare hade en stor ros klistrad på väskan och var öppen med sina socialdemokratiska åsikter. Han gjorde tydligt för mig att politik är på riktigt och att Neil Postman i »Underhållning till döds« beskrev ett hot som jag måste förhålla mig till. Bokens tes är att det medium genom vilket budskapet förs fram bestämmer innehållet. Den tryckta pressen förmedlar ett innehåll som tillåter långa invecklade utredningar om olika samhällsproblem. När tv kom fick resonemangen lämna plats för bilder som vädjar till känslorna. Men tidningar och tv hade dock det gemensamt att medborgarna tog del av samma information förmedlad av seriösa journalister som kunde förväntas granska källor och förhålla sig kritiskt till innehållet. Dagen efter valet i USA började jag läsa om boken och fundera över internets betydelse för innehållet i det politiska budskapet. Vad innebär det att vi inte längre delar samma information om vad som händer i vårt samhälle?
Paraboler i Gårdsten utanför Göteborg. Foto:TT
Jag har erfarenhet av hur synen på samhället ändras när tillgången till gemensam information stryps; det handlar inte om censur utan om paraboler. På 1990-talet när parabolerna kom slutade många Tenstabor att titta på svenska nyheter. Därför såg de inte att politiska åtgärder, till exempel nedskärningar i social service, berörde hela samhället utan uppfattade dem som riktade speciellt mot invandrare.
Internet försvagar den gemensamma informationen om samhället. Det är det idealiska mediet för populistiska politiker. Mot Donald Trumps lögner hade Hillary Clinton ingen chans.
