När orden tryter i kammaren återstår gesterna

I måndags avgav åtta partiledare och vänstervilden Amineh Kakabaveh röstförklaring innan riksdagen fällde Stefan Löfven. Det var som nio valtal inför ett eventuellt extraval, men utan sakfrågor och med enda syfte att idiotförklara tjurskallarna som inte röstade som de själva. 

Bara med finare förformulerade ord.

I mikrofonskogen utanför kammaren framförde de sedan samma budskap nu i 20 – 25-sekunders Rapportformat. Här var budskapet vässat för mediet och tonarten sänkt från högstämd till förtroendeingivande. Blicken var fast fixerad vid kameralinsen och inte svepande längs kammarens fond eller fast i talskrivarens manus.

Det politiska språket har blivit kortare, hårdare och fattigare. Troligen har det med mediernas makt och sociala medier att göra. Lika troligt att det bidragit till polarisering. De som vistats bak politikens kulisser vet att där pratas det som folk gör mest, även över partigränserna.

Under mediernas press handlar det ibland om att med många ord säga absolut ingenting. Här har Socialdemokraterna en mästare i försvarsminister Peter Hultqvist. Stadig som en stubbe klarar han på tryggt dalmål en kvart i Agenda utan att säga ett dyft.

Ibland behövs inga ord, bara attribut:

Redan för 100 år sedan skar Fabian Månsson (S) upp limpor till riksdagens tullförespråkare för att visa att danskt bröd var godare än svenskt. Högerns James Dickson tog på fyrtiotalet upp sin tama snok i talarstolen. Vänsterpartiets Rossana Dinamarca protesterade 2014 mot andre vice talman Björn Söder (SD) genom att bära en t-shirt med texten »SD=rasister«. Och de flesta minns Gustav Fridolins kolbit som han viftade med hela valrörelsen 2014 – vilket han bittert ångrat.

Däremot ångrade aldrig Ny Demokratis John Bouvin att han under debatten om homoäktenskap 1993 i talarstolen med händerna visade hur ett samlag ska gå till. I protokollet står det att »Bouvin gör obscena gester«.