När patriarkatet blottar sig

Han hade lämnat Nuuk för att han inte stod ut med stressen. Hur någon kan anse livet i den grönländska huvud­staden som alldeles för hetsigt är ett mysterium, men visst – att resa ger som bekant perspektiv och en huvudstad är ändå en huvudstad. Det 17 000 invånare stora Nuuk har en liten galleria med Elgiganten och sportaffärer, stans hetaste nattklubb heter »Manhattan« och på en blå husfasad mitt i city har någon sprayat »rap«. Att staden ibland kallas för Nuuk York är med en skämtsam underton men det säger något om hur världar möts här.

Efter att den finländske fiolshamanen Tuomas Rounakari avslutat sitt framträdande på kulturfestivalen Nuuk Nordic, som pågick under förra veckan, tar den grönländske dj:en och producenten Uyarakq (känd för bland annat sin låt »Idklny­osracaotafytw”) över. Han flankeras av den 19-årige rapparen Josef Tarrak Petrussen, som blev en lokal superkändis när han förra året levererade en rasande låt om den danska kolonialmaktens förtryck. Tarrak är som en omedgörlig vind som viner genom lokalen. Han är morgon­dagen i den vitala kulturform som är Nuuks hiphopscen.

En bit utanför, strax innan solen ska gå upp, kalasar några gigantiska korpar på resterna inuti två pizzakartonger som slängts i höstens första snötäcke. Från en balkong i stadens miljonprogramshus hänger fiskar på tork. Senare på dagen ska privatpersoner komma in till stan och ställa sig mitt emot snabbköpet för att sälja blodröda renhjärtan, sällabbar och valkött. Inne i affären är det mesta dock som hemma. Godishyllorna dukar under av Marabouchoklad, Wasa-knäcke står bland bröden och Knorrs brunsås reas ut för halva priset i en korg vid kassan. På Grönland handlar allt om avstånd. Både geografiska sådana och kulturella.

Att det verkar vara omöjligt att skriva en text om Grönland utan att slänga sig med naturreferenser beror på att det är naturen som dikterar villkoren här. Det gör den förvisso överallt på jorden men här blir det extra påtagligt. Det är vädret som gör att planet inte kan mellanlanda i Kangerlussuaq utan måste återvända till Nuuk. Där sitter vi sedan strandsatta och får veta att det ska göras nya försök nästa dag. Eller dagen därpå. Allt beror på. Alla får ställa in sina planer – ingen är viktigare än någon annan. Att inte ens mediepatriarkatets skyddslingar hade kunnat ta sig härifrån när Moder Jord dikterat villkoren är åtminstone en uppfriskande tanke. Privilegierna är inte oändliga trots allt.

Det har varit som spridda skurar av flashnotiser som rapporterna från Sverige nått Grönland: Medieprofiler som tvingas ta time out, ytterligare kända män som ägnat sig åt den omoderna aktiviteten »trakasserier« och ännu fler skandaler. Det är närmast symboliskt att ta del av dessa nyheter efter att stigit av båten som kryssat oss runt bland mentolblå isberg i de grönländska fjordarna. Det är bara tjugo procent av isbergen som syns ovanpå ytan. Dold under göms resten. Sakta smälter isbergen.

Det sägs att det gör ont när knoppar brister, men för vissa gör det ännu ondare när dammar rämnar. Vi kanske rör oss mot vinterns halvår, men mitt bland raseri och uppgivenhet finns tecken på att en ny vår anlänt. För den luttrade cynikern är förhoppningarna att detta ska leda till något varaktigt dock inte särskilt stora. När stormen lagt sig är risken stor att förändringarna håller i sig en stund innan allt återgår till det vanliga.

För patriarkatet har ju en vilja att hålla sina skyddslingar om ryggen ända till opinionen högljutt kräver något annat. Att Nuuk Nordics sista dag kröns av ett enormt norrsken ovanför stadens domkyrka är givetvis inte ett löfte om något alls men det känns åtminstone en gnutta hopp­ingivande. Tanken att inför naturen är vi alla lika. Inför den stora världen krymper mediemannen.