När sci-fi når kapitalmarknaden – och sedan själva staten

Det finns en kultur som ingen talar om när det talas om kultur: den stora, mäktiga kulturen, den som är närvarande överallt och vid varje tillfälle, den som har sänkt sig ner i många människors vardag, både som en strukturerande kraft och som föreställning eller idé. Denna kultur behöver ingen statlig subventionering, den berörs inte när det går illa för bokmarknaden, den behandlas sällan på tidningarnas kultursidor och den sysselsätter enbart få litteratur- eller kulturvetare. Denna kultur har inte ens ett namn. Men man vet hur den uppstår: när en viss litterär genre, som man kallar ”fantasy” eller ”science-fiction”, når den reala världen, främst i kapitalmarknaden, sedan också själva staten.  

I en intervju, som Joseph Vogl, numera professor emeritus i litteraturvetenskap vid Humboldt-universitetet i Berlin, häromveckan gav den tyska veckotidningen Der Spiegel, beskriver han karriärerna av den digitala ekonomins stora hjältar. De kliver fram ur J. R. R. Tolkiens Sagan om ringen, ur Ayn Rands Och världen skälvde, eller ur Neal Stephensons roman Snow Crash. ”Palantir” heter mjukvaruföretaget som Peter Thiel – den framtida amerikanske vicepresidentens mentor – var med om att skapa. I Sagan om ringen är en palantir en magisk kristallkula. ”Anduril” är namnet på en av världens främsta tillverkare av drönare för militär användning. Företaget tillhör sfären runt Elon Musks SpaceX. I Sagan om ringen är Anduril namnet på ett svärd. Och när Mark Zuckerberg, mannen bakom digitala tjänster som Facebook och Instagram, benämnde sitt företag ”Meta”, så hade han sneglat på Neal Stephensons ”Metaverse”, en vision som han utvecklar i Snow Crash.  

Alla dessa romaner befolkas av hjältar större än livet, och alla skildrar alternativa världar, bortom en vardag som uppenbarligen upplevs som föga attraktiv. Deras inflytande över den digitala industrin, förklarar Joseph Vogl, beror på att den senare rör sig inom en grå zon mellan fantasy och ekonomi. Det gäller entreprenörerna, som på bara några år förvandlas från bleka ynglingar, som tillbringar sina dagar skruvandes i föräldrarnas garage, till några av världens mest förmögna företagare, välsignade med självmedvetanden som bokstavligen sträcker sig till stjärnorna. Trollkarlar, riddare, häxmästare, dvärgkungar, allt på en gång. Och det gäller själva verksamheten, som grundas på att fantasi och verklighet inte längre kan skiljas åt. ”Occupy Mars” hette budskapet på Musks svarta t-shirt när han dök upp bakom presidentkandidaten Trump under valkampen i Pennsylvania och så hoppade han runt på scenen som en berusad Sam Gamgi på hobbitdagen. 

Joseph Vogl, som bredvid sin tjänst i Berlin också är professor vid Princeton University, är den mest kände inom en lös grupp av tyska litteraturvetare och sociologer, som efter krisen år 2008/2009 tog sig an finanskapitalet. Inte bara för att det finns hundratals poetiska verk som handlar om lånade pengar – från Goethes Faust till Balzacs ”mänskliga komedi” till Thomas Manns Buddenbrooks och så vidare. Utan framför allt för att kapitalet själv är en fiktion som inte skulle fungera utan poetiska medel: Är inte bildningsromanen i sig en form av dubbel bokföring, en redogörelse för alla transaktioner som ett liv tvingar fram? Ledsagas inte varje investering av en berättelse? Är inte kapital ett sätt att ta ut framtiden i nuet? Vogls lilla bok Das Gespenst des Kapitals (2010, engelsk översättning: The Spectre of Capital, 2014) blev en bestseller. Efter denna framgång blev han till en offentlig intellektuell i stora mått, någonting som är ovanligt i Tyskland, till skillnad från Frankrike eller Italien. 

För denna förvirring finns handfasta grunder: Å ena sidan härskar finanskapitalet i allt större mån över industrin, med konsekvensen att behovet av information samt av den därtill nödvändiga teknologin bara vuxit. Å andra sidan har information i sig blivit en handelsvara av avgörande betydelse inte bara för ekonomin, utan för hela samhället. Chanserna är stora, hävdar Vogl, att Elon Musks plattform X (före detta Twitter) – bredvid Donald Trumps egen plattform Truth Social – så småningom används som ett i praktiken officiellt organ för den amerikanska regeringen. På så sätt skulle privatiseringen av statliga funktioner, en utveckling som började under sjuttiotalet, närma sig sin slut- och höjdpunkt. Och är inte kryptovalutorna, en finanskapitalets uppfinning om någon, redan på väg att konkurrera mot statsbankerna? Hela tankegången finns förresten utvecklad i Vogls senaste bok Kapital und Ressentiment (2021, engelsk översättning: Capital and Ressentiment, 2023). 

På många sätt har de stora nätverksföretagen närmat sig staten. Till exempel bedriver Musks företag Starlink nästan hälften av alla satelliter som kretsar runt jorden. De står för nästan hela den satellitbaserade infrastrukturen för Förenta staternas internet. I nästa regering kommer Musk, med hjälp av några likasinnade från finansväsendet eller den digitala industrin, leda ett nyinrättat Department of Government Efficiency. Ministeriets officiella uppgift skall vara att förenkla den statliga byråkratin och reducera dess kostnader till hälften, mest genom att avskeda tjänstemän. Om Musk kommer att lyckas med gärningen må vara ovisst. Däremot är det säkert att privatiseringen av all kommunikation via tekniska medel kommer att drivas vidare. Monopoliseringen också, förstås, med effekter som kommer att märkas i hela världen.  

Sista frågan i intervjun gäller denna och andra utsikter för framtiden: Hur skall man kunna reagera på Trumps förehavanden, annat än med den vanliga vänsterliberala upprördheten? Med att betrakta utvecklingen noggrant, svarar Vogl, genom att försvara rättstatligheten, genom att vara ”konservativ”, även när man vet att man står med ryggen mot väggen. Med att ta reda på hur den fantastiska ekonomin fungerar: Det finns en kultur som ingen talar om när man talar om kultur. Det är kanske dags att vidga både blicken och kunskaperna.  

Thomas Steinfeld är journalist och författare och har tidigare arbetat på den tyska dagstidningen Süddeutsche Zeitung som kulturredaktör.

***

Läs även: Techbolagens stora revansch

Läs även: Anna Björklund: Jag saknar det smarta internet