När utanförskapet blir moraliskt
Det är synd om människorna – och allra mest synd är det om dem som gör fel. Det måste ju finnas en orsak till att människor slåss, stjäl eller bränner bilar. »Det är ett rop på hjälp« säger Juan Paez i en kommentar till de bilbränder som numera är lika mycket svensk sommar som jordgubbar. Paez är fritidsledare på fritidsgården Flamman (!) i Malmö, den stad det brunnit allra mest i. Polisen är maktlös, bilägarna förtvivlade och pyromanerna är missnöjda. I alla fall är det så Paez tolkar bränderna: som ett uttryck för missnöje. Det säger han i en intervju i Sydsvenskan och menar att ingen lyssnar på de här ungdomarna. Därför bränner de bilar.
Ledarskribenten Daniel Swedins bidrag till förståelsen av bilbrännarnas psykopatologi är att de som tuttar på gör det för att »bryta tristessen.« Bilbrännarna själva verkar hålla med – den före detta kriminelle Emanouel Ivanovitch som eldade bilar i tonåren skriver i Expressen att »kärleken hade tagits ifrån honom.« Hans farmor dog, en tjej lämnade honom och en vän dog i en bilolycka. Den unge Ivanovitch var olycklig och, som han uttrycker det »kärlekslös«. Alltså slog han in på bilbrännarbanan.
Jaha. Tristess, missnöje och brist på kärlek. Det låter ganska mycket som ett ganska vanligt liv. Gud ska veta att tristessen kan vara svår även för me-delålders medelklass med medelinkomst. Missnöje är väl ändå något av en folksjukdom. Och kärlek? Ja, den kommer och går. Bilbrännarna tycks alltså inte leva i den sortens armod och utsatthet som skulle kunna motivera nidingsdåden. Det måste vara något annat som gör att så många tycker så synd om pyromanerna att de är beredda att betrakta bilbränder som »ett rop på hjälp«. Min anspråkslösa teori är att det handlar om skam. Nej, nej – inte skam hos bilbrännarna. Skammen är vår, vi som är så pass välanpassade att vi inte tuttar på grannens bil för att »ingen lyssnar på mig«. På något dunkelt och diffust sätt skäms vi över vårt innanförskap så mycket att det ter sig omöjligt att klandra den som befinner sig i utanförskap. Det vore ofint, ja omoraliskt att klandra den som är mindre privilegierad. Det här är naturligtvis ett dåraktigt sätt att resonera. Om vi på allvar vill upphäva gränserna mellan innanförskap och utanförskap måste vi börja med att inkludera alla i vår moraliska gemenskap. I den ingår både rättigheter och skyldigheter: som att inte elda upp grannens bil.
