När vuxna tonåringar får härja fritt

Forskaren Ingemar Skoog och medarbetare har i flera studier visat att den kognitiva förmågan hos dagens 70-åringar är nästan dubbelt så god som för femtio år sedan. Detta är något som de senaste åren gett upphov till rubriker som ”70 är det nya 50”.

Visst är det fantastiskt att vi tycks bli mer och mer klara i knoppen, högre och högre upp i åldrarna. Och även kroppsligt tycks dagens äldre människor hålla formen betydligt bättre än tidigare generationer.

Jag spelade förra hösten in ett avsnitt i podden ”Hälsa för ohälsosamma” som vi döpte till ”50 är det nya 30”. I programmet intervjuade jag författaren John Mellqvist som aktivt arbetar mot ålderism – alltså samhällets tendens att välja bort äldre arbetskraft, eller att behandla äldre som om de inte duger något till. Ett beteende som är direkt samhällsskadligt om man tittar på fakta över vad som tycks ske med vår mognad och åldrande. 

När äldre betydligt oftare var mer dementa och kroppsligt sköra än dagens seniorer, lyssnade samhället alltid på den äldre generationen, eftersom livserfarenhet ofta ger både visdom och klokskap. Det tycks vara ett tämligen nytt fenomen att avfärda äldre som ”gubbslem” eller ”boomers”. 

Det har förvisso alltid funnits en dyrkan av ungdom, men det ena utesluter ju knappast det andra. Och lite avskräckt borde man kanske vara när man betänker att historien är full av väldigt många kraftfulla envåldshärskare som varit löjligt unga, medan de kloka filosoferna varit mycket äldre. Den typen av styrelseskick har ju för långe sedan gått ur modet, så varför har dagens samhälle fixerat sig vid ett tonårsideal? Och varför hånas äldre?

Det är naturligtvis inte helt enkelt att svara på, men en viss hint om vad det är för allmänna mekanismer som ligger bakom utvecklingen kan man få om man kollar in vilka filmer som folk rusar till biosalongerna för att se. Det är Batman, Spiderman och allehanda superhjältar som lockar dagens trettio- och fyrtioåringar. Parallellt med föryngringen av de äldre tycks det alltså ske en likartad utveckling bland de yngre generationerna. Människor förefaller mogna allt långsammare. Kanske är det så att vi alla helt enkelt har fördröjt vår mognad med tjugo år. Att 30 är det nya 10. 

Det skulle förklara en hel del om så vore fallet. Inte minst den sandlådebetonade tendensen att avfärda fakta som elakheter och sanningssägare som stofiler eller – ännu värre – kättare. Så har ju tonåringar gjort i alla tider. Och eftersom man numera tycks vara mental tonåring även när man sitter som till exempel kulturchef på en rikstidning, arbetar som chef för en statlig myndighet eller är ekonomisk talesperson för – låt säga – Centerpartiet, så måste allting vara gott snarare än sant, ballt snarare än klokt och moraliskt högtstående snarare än pragmatiskt vettigt. 

Det måste vara frustrerande för dagens 70-åringar. De är pigga, kloka och fullständigt avpolletterade från samtiden, samtidigt som de måste se på när ett gäng fyrtioåriga tonåringar konsekvent och över tid förstör det land den äldre generationen en gång byggde upp. För är det något jag lärt mig av att en gång i tiden ha varit tonåring, är det att utan konsekvenstänkande blir resultaten sällan särskilt bra. Hur höga ambitioner man än har, hur idealistisk man än är och hur mycket kraft man än känner att man utstrålar, när man till exempel hotar att hela ens regering ska avgå om oppositionen avsätter en oduglig minister.