Nästa år kommer bli ännu värre

”Det kommande året blir avgörande.” Ja, när man hör sig själv tänka en sådan eländig replik, de politiska kommentatorernas kanske allra vanligaste klyscha, då är det illa – antingen med det egna tänkandet, eller med världsläget. 

Jag sätter pengarna på världsläget. För det här året, november 2023 till november 2024, ser ut att kunna bli det farligaste på minst ett halvsekel. Finalen blir förstås det amerikanska presidentvalet om ett år. Men vägen dit blir inte rolig den heller. 

Kriget i Gaza, redan fasansfullt för alla inblandade, kan när som helst utvidgas till att omfatta Libanon, Iran och USA. Än så länge verkar Iran hålla Hizbollah i Libanon i schack. Hela tanken bakom att rusta gruppen till tänderna har ju varit att avskräcka Israel och USA från att attackera det iranska kärnvapenprogrammet. Men planer kan ändras, och kalkyler kan brista vid kontakt med verkligheten. Den som lyssnar på den iranska regimen i dag får anstränga sig för att inte höra en viss panik. Mullorna och Revolutionsgardet i Teheran vet helt enkelt inte hur länge Hizbollah kan eller vill behärska sig. 

Rysslands krig i Ukraina går in på sin andra hela vinter. Blir den lika varm som den förra? Kanske, kanske inte. Om den blir normalkall kommer Ukrainas energisektor att belastas på ett helt annat sätt än tidigare, och det i ett läge när (1) Ryssland nyss har bytt till sig mängder av artilleriammunition från Nordkorea och (2) Iran har nya lagliga möjligheter att sälja inte bara drönare utan även kryssningsrobotar till Moskva. 

Hur en kall vinter skulle slå militärt är inte lika lätt att veta. Ukrainska soldater har enormt mycket bättre vinterutrustning än sina ryska motparter, och därtill fantastiskt mycket högre stridsmoral. Men att ryska soldater dör som flugor har som bekant sällan hindrat Kreml från att fortsätta som om inget hänt. Och hur gott det än är ställt med moralen är de ukrainska soldaterna bara människor: det är inte så lätt att skaka av sig att ens familj hemmavid tvingas på flykt av terrorbombningar och iskyla. 

Moralen påverkar även ledarskikten, åtminstone i demokratier som styrs av anständiga människor. Från Kiev har på sistone kommit en hel del signaler om att man känner sig bortglömda, inte minst i skuggan av Gazakriget. Och i Kreml, där moral i vanlig mening saknas, hägrar ändå en gigantisk, ovanligt orange morot vid horisonten: det amerikanska valet. 

Men det handlar inte enbart om att Trump skulle kunna vinna, även om det förstås är Moskvas dröm. Nej, det är valrörelsen i sig som hjälper Kreml; själva de processer som gör det amerikanska politiska systemet så sårbart för extremistiska gräsrötter och konspirationsfolkrörelser. Se bara på hur republikanerna i representanthuset nu vacklar om fortsatt militärt bistånd till Ukraina. Att det sker där, och inte i senaten, beror på så enkla faktorer som att det är val till representanthuset vartannat år, och att en kandidat alltid löper risken att bli utmanad i ett primärval och förlora mot en ännu galnare individ. 

President Bidens idé om att koppla samman stödet till Ukraina med stödet till Israel är inte bara ett försök att syna republikernas bluff. Tanken bygger också på en äkta insikt om att demokratiernas kamp mot revanschistiska, chauvinistiska diktaturer och terroristgrupper är en och densamma, runt om i världen. Här någonstans spökar också frågan om Taiwans framtid. De flesta verkar överens om att det bara är en tidsfråga innan Beijing går till väpnat angrepp mot ön – eller åtminstone försätter den i blockad, vilket också är en krigshandling enligt folkrätten. 

Ett splittrat väst påskyndar den utvecklingen, eftersom vår svaghet frestar våra fiender att ta risker som tidigare varit otänkbara. Och risktagande har en tendens att smitta av sig. Ryssland, Iran, Nordkorea, Kina och allsköns terroristorganisationer inspirerar just nu varandra till allt djärvare djävulskap. Så ser den ut, vägen till världskrig. Vårt enda hopp står nu till maximal enighet, kraftig militär upprustning och en sjuhelvetes tur. 

***

Läs även: Vi behöver tänka på Rom så ofta det går

Läs även: Äntligen en vettig fredsplan