Nästan ingen är nöjd med demokratin längre
Demokratins försvarare verkar inte vara förberedda på att beslut går emot dem. Kanske har de något av lära av demokratins motståndare för drygt 100 år sedan.
Toppbild: Wikicommons
Det är som med allt annat: sex trumfar. Snart 140 år efter att Robert Louis Stevenson lade sista handen vid Dr Jekyll och mr Hyde är det i driftvärlden man hamnar, ofelbart, när berättelsen ska tolkas.
Inte för att det saknas alternativ, men de är nästan allihop på ett eller annat sätt kopplade till sex och drifter. Representerar den djuriske mr Hyde en bubblande neuros över att evolutionsteorin fått grepp om vetenskapen? Är historien ett förstadium till freudianismen? En kritik av viktoriansk ”dubbelmoral”?
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
De mest fantasilösa brukar få för sig att det är en pamflett mot inmundigande av alkohol, vilket verkar rätt osannolikt med tanke på Stevensons dryckesvanor. Han sägs ha dött mitt i akten att öppna en flaska, även om andra vittnen påstår att han höll på att göra majonnäs. Men visst, just Dr Jekyll ska ha skrivits under ett sexdagars kokainrus, så kanske hade Stevenson avsagt sig spriten just då.
Men åt fanders med spriten och sexet. Min favorittolkning, märkligt underutnyttjad, är den marxistiska: historien kanaliserar bourgeoisiens skräck för ett proletariat på frammarsch.
Det skedde över hela Europa. Dr Jekyll skrevs samma år som Hjalmar Branting blev chefredaktör för Social-Demokraten. Rösträtten var ett alltmer infekterat samtalsämne, även i Sverige. I efterhand har vi barmhärtigt stuvat undan argumenten för den förlorande sidan, men varningarna för ”pöbelväldet” är rätt lätta att gräva fram. Som Janne Lagerströms föredömligt klart namngivna pamflett Allmän rösträtt är radikalernas käpphäst och socialismens inkörsport. Lagerström var vice ordförande för Fosterländska förbundets lokalförening i Växjö och han varnar för att en oinskränkt rösträtt ger: ”hvarje oansvarig person, hvarje krogkund och kringvandrande landstrykare lika mycket inflytande som den bofaste arbetaren, borgaren och familjeförsörjaren”.
Vilket han ju, rent faktiskt, hade alldeles rätt i. Den demokratiska principen innebär att mr Hyde får lika mycket att säga till om som dr Jekyll. The deplorables får nycklarna till staten, eller åtminstone händerna på dörrvredet.
En kort anmälan: känns den marxistiska tolkningen av Dr Jekyll bekant beror det möjligen på att jag skrivit om saken förut, mer utförligt, men det är snart fyra år sedan och som med det mesta man skriver har den artikeln gått förbi utan att göra minsta repa i samtiden.
Det är i alla fall oklokt av oss att bara minnas den vinnande sidans högtidstal i rösträttsstriden. Inte för att fel sida vann, utan därför att den förlorade sidan var den som satte sitt finger, eller snarare sina fingrar, på demokratins problem, faktiska och inbillade. Och nu är nästan ingen nöjd med demokratin längre.
Från höger åberopas ”folket” lika ofta som vänstern brukade göra det, men det finns en stor misstro mot själva systemet och låg tolerans för att förlora voteringar. Från vänster talas det ofta om vikten av att bevara systemet, men så snart det inte levererar det resultat som man önskat, beskrivs det som en oskälig avvikelse, som måste bero på korruption, oligarker, populism eller – i DN:s Björn Wimans senaste underkännande av demokratiska beslut – ”hjärnröta”. Det är som om de aldrig funderat på demokratins problem, förrän nu, när de inte kan vara säkra på att vinna varje omröstning.
Det är inte så överraskande. Riktiga radikaler, som vill stöpa om samhället i grunden, litar egentligen aldrig på folket, annat än som en retorisk slägga. Om de litar på folket blir de alltid besvikna, ungefär som Kjell Alinges och Janne Forssells säljare av arbetartidningen Röd knogkultur i en av de klassiska Hemma hos-sketcherna. Frågan är vad de gör med besvikelsen. Och med rädslan för en oborstad pöbel, vars ”hjärnröta” hotar allt det de var säkra på att demokratin skulle resultera i.
Det är möjligt att demokratin är hotad. Men det är inte ett enfrontskrig.
***
Läs även: Nytt år, nya undergångar
