Nato på jakt efter jobb

President Obama skrev nyligen att Lissabonmötet skulle göra Nato lika relevant detta århundrade som det var under 1900-talet. Han måste dock ha tänkt på helt andra roller än den som alliansen hade under förra århundradet – att hålla sovjetmakten i schack med militära medel. Efter det kalla krigets slut upprätthålls freden inte genom Natos tanksbataljoner, brigader, flottiljer och hot om »mutually assured destruction« (MAD) genom kärnvapen, utan främst på grund av marknadsekonomins globala seger och en accelererande »mutual economic dependence« (MED). Ändå har Nato hittills undgått pension genom att peka ut ständigt nya uppgifter.

Kriget i Afghanistan stod högst på dagordningen i Lissabon. Formellt sett kan Nato sägas delta som världspolis på FN-uppdrag. I realiteten sätter både FN och Nato en legitimitetsstämpel på en krigsinsats som initierats av USA, som också bär både största ansvaret och största bördan. Dessvärre är väl den dystra erfarenheten –  här som i Irak – att medan ockupation kan avlägsna ett antal nationella ledare är det en svår eller omöjlig metod att med utländsk kraft bygga upp ett nytt humant samhälle. Ockupationsmodellen lär knappast följas i andra fall – som Somalia, Burma eller Zimbabwe.

Man kunde kanske tycka att Nato som en permanent, sam­övad och multinationell militär apparat borde vara ett idealiskt organ för att genomdriva beslut som fattats i FN:s säkerhetsråd. Nato är dock en västlig försvarsallians och inte någon FN-legion. I väntan på att en sådan legion skapas i en avlägsen framtid kanske Natos medlemmar kunde ta initiativ till att tillsammans med en större grupp utanförstående länder hålla styrkor beredda för FN-insatser, och därmed ha större internationell legitimitet än trupper från ett fåtal enskilda länder eller Nato. Nordic Battlegroup är en tänkbar modell.

Relationerna Nato-Ryssland var en central fråga i Lissabon. Organisationen förefaller schizofren i ämnet. Redan i januari 2007 hävdade den utrikespolitiskt supererfarna amerikanska fyrklövern Shultz, Kissinger, Perry och Nunn att nukleär avskräckning efter det kalla krigets slut är obsolet mellan USA och Ryssland, och i Ryssland har nyligen de lika erfarna och berömda Primakov, Ivanov och Velichov uttalat sig på liknande sätt. Det töväder som Obama-administrationen i samma anda söker skapa med Ryssland och som lett till Start-avtalet fördes i Lissabon framåt genom Natos inbjudan till Ryssland att delta i ett missilförsvar. Bushregeringens beslut att till ryssarnas vrede förlägga delar av den amerikanska missilskölden nära Ryssland i Polen och den Tjeckiska republiken tycks nu ha vänts till positivt samarbete.

Mot denna drive till avspänning med Ryssland kvarstår dock inom Nato krav på fortsatt militär avskräckning. Tysklands förslag att Nato i linje med Obama-administrationens politik borde ha nukleär nedrustning högt på agendan bemöttes hövligt. Men det mer konkreta önskemålet att Natos cirka 200 taktiska kärnvapen, som ingen längre tillskriver något militärt värde, ska sändas till USA lades dock på is. Skulle den amerikanska senaten lägga också Start-avtalet på is kan det bli hökarnas afton – åtminstone för en tid. Kanske blir det till slut finansministrarna som lägger locken på militärbudgetarna och frågar varför man vill ha pengar till fler hangarfartyg och supersnabba jaktplan när man säger sig bara vilja bekämpa terrorister och spridning av kärnvapen?

Sverige då? Under det kalla kriget byggde vi utanför Nato upp ett eget försvar tänkt att hejda ett eventuellt sovjetiskt angrepp till dess den hjälp från Nato kom som man räknade med. Alla parter förefaller ha varit tillfreds med ordningen. I Moskva såg man det säkert som en fördel att Sverige undvek att göra sig till en språngbräda på Östersjöns västra kust. I dag kanske vi själva skulle behöva en samlad redovisning för allt samarbete som vi har med Nato. Även om det nu liksom förr är långt mer omfattande än vad regeringens spridda information ger intryck av, är det säkert av värde att vi inte bidrar till att återskapa en blockbildning genom att som Nato-medlemmar öppna vårt territorium för utländska styrkor. Låt oss behålla alliansfrihet syftande till avspänning och fred.

***
För övrigt anser jag att socialdemokraterna som nu står fria borde följa sin tradition av ansvarskännande. Till att börja med kan man förklara att man inte kommer att medverka till att riva upp den lag som ger möjlighet att ersätta gamla kärnkraftverk med nya.