Nej, kulturen är inte utrotningshotad

Runtomkring mig duggar uttalanden om kulturens kris. Teatrar läggs ned. Biografer ska stänga. Musikskolan har inga pengar. För att nu inte nämna om läsningens kris, speciellt bland de där ungdomarna alla talar om men ingen ser efter som de alltid är "ute". 

Kulturministern tiger förstås. Därmed följer hon arbetsbeskrivningen. Den tid är avlägsen när en kulturminister skulle ha en åsikt om kultur. Numera rekryteras de främst bland pastor Janssons släktingar, han som enligt Hasse å Tage (Gröna Hund-revyn, 1962) inte hade en bestämd åsikt om någonting. 

Mikrofonskräck är dock en ovanlig åkomma hos politiker, så kanske har kulturministern blivit skrämd till tystnad av kulturmajor Lars Trägårdh som blir allt pratgladare och alltmer självförälskad för var gång han framträder. Förmodligen har han förträngt att att han får lön för att utreda vad som är viktigt i det svenska kulturarvet och tror att han engagerats som hovnarr och sådana ska ju yttra sig närhelst härskaren deprimerat tiger. Dags för en ny pressträff Lars! 

Lyckligtvis överlever kulturen alla kulturministrar, kulturtjänstemän och kulturutredare. Den överlever till och med kulturjournalistik. Kanske beror det på att människans längtan efter skönhet trots allt är starkare än hennes längtan efter att vara politiskt korrekt. Eller så beror det på att vi har tråkigt och kultur gör oss gladare. 

Sist förlidna lördag satt jag på tunnelbanan för att ta mig till ett kulturhus i en av Stockholms förorter där gitarristen Jojje Wadenius skulle spela. Jag har hört honom åtskilliga gånger, från de legendariska spelningarna på Gyllene Cirkeln, över konserter med Simon and Garfunkel till funkjazz på klubbar. Nu skulle han spela på ett av dessa oansenliga arrangemang som består medan kulturministrarna kommer och går. 

Men jag kom inte dit. Kvinnan på sätet mitt emot började stirra intensivt på den tomma platsen bredvid mig. Var hon en av dessa pensionärsgalningar som såg en för mig osynlig rymdvarelse? Var där en läskig fläck med livserfarna bakterier som jag missat? 

Till slut lutade sig kvinnan fram och bad mig maka mig åt sidan så att hon kunde fotografera det tomma sättet. Livserfaren, som jag tyvärr blivit med åren, följde jag uppmaningen utan att protestera. Kvinnan tog bild efter bild av ryggstödet bredvid mig och sedan pekade hon på ett mycket litet mönster i tyget. Ja, där fanns det! En liten bild av en flicka med ballong. Den påminde om... jo, just det...  en Banksybild som finns i olika versioner och föreställer en flicka med en röd ballong eller med flera ballonger.  

Men här var mönstret diskret, bilden i blåvitt och alltså invävd i tyget. Har Banksy på något sätt tagit sig in hos SL? Arbetar han hos en underleverantör som gör klädseln till tunnelbanans säten. Eller smyger han in i vagnhallarna under nätterna och byter ut klädseln på sätena? 

Damen och jag bestämde oss för att inte larma någon kulturmyndighet utan låta Banksy-flickan åka vidare. Säkert kommer hon att glädja fler. Som alltid när det gäller Banksy lär det komma rapporter om att han blivit sedd bara för att försvinna på nytt. 

Upptäckten gjorde att jag åkte för långt. Banksy fick mig att missa Jojje. Så är det – konsten kör om alla från kulturmän till kulturministrar. Och vid närmare eftertanke tror jag förresten att det jag såg kanske inte var en bild av den legendariske Banksy själv utan en hommage till Banksy gjord av Felix von Altersheim. Eller en hommage till von Altersheim gjord av Banksy. Eller...   

Nej, kulturen är inte utrotningshotad ens av kulturpolitiken. Skapandet är alltid på väg. 

***

Läs även: Vi surgubbar förlorar inte humöret för att vi är arga

Läs även: Konsten att samtidsvägra