Nej, Peter Hultqvist är ingen Mugabe

I Bulletin skriver Per Gudmundson att Socialdemokraterna nu vill »gå fullt ut Zimbabwe«. Smålandsposten varnar för den »socialdemokratiska reduktionen«.

Det är försvarsminister Peter Hultqvist, en gång alla stridisars favoritsosse, som släppt lös den socialistiska besten i Dala-Demokraten, var annars?

Regeringen Reinfeldt, som annars ofta anklagas för att ha triangulerat bort all udd, drev »en stenhård klasspolitik som gynnade samhällets övre skikt«, skriver Hultqvist. Han saknar en riksdagsmajoritet som med »rotfyllningens effekt« kunnat göra något åt saken. Varje steg mot ökad jämlikhet stöter på patrull av »de välbeställdas lobbyister«.

Det är där han minns Karl XI.

Samhället riskerar att falla sönder: »Därför behövs en vår tids reduktion!«

Man förstår reaktionerna. Det låter onekligen som en mensjevik med ett avundsjukt öga på bolsjevikerna. Inte minst det där med rotfyllning är drabbande för alla med samhällelig tandläkarskräck.

Men Peter Hultqvist är ingen Mugabe. Ingen Karl XI. Knappt ens lika skräckinjagande som Gunnar Sträng. Han är en hygglig kille från Borlänge, som ägnat nästan två decennier åt kommunalrådssysslan. En pragmatiker och radioamatör, vars pappa var revisor. Och han är, vilket är nyckeln om man vill förstå vad den här artikeln egentligen handlar om, en professionell och livslång representant för en politisk klass som tappat fotfästet.

Det är inget unikt för Socialdemokraterna. I den andra traditionella ringhörnan har Moderaterna under något decennium raglat förvirrat mellan ståndpunkter. Moderaterna försöker nu övertyga sig själva och andra om att de har en kärna genom att vara stenhårda vad gäller lag och ordning och migration. Socialdemokraterna måste göra detsamma, men de kommer alltid att vara tvåa på bollen i frågor av det här slaget. Därav behovet av att öppna en andra front: kriget mot de rika.

Det är, på många sätt, ingen dum idé. Det finns gott om undersökningar som visar att den högervåg vi ser är kulturell, inte ekonomisk: en mer konservativ hållning i ordningsfrågor av varierande slag, men inte vad gäller pengar. Stödet för privatiseringar och vinster i välfärdssektorn har minskat, skepsisen mot friskolor har ökat.

Det är, på sätt och vis, ordningsfrågor det här, också.

Det finns ett nytt möjligt slagfält här. Det är detta Peter Hultqvist lirar med. Problemet är att agitation utan huggtänder alltid blir ett slags levande charad.

Delvis handlar det om att Hultqvist, och alla andra, vet att det inte finns någon majoritet i denna riksdag,
och med all sannolikhet inte heller i nästa, för någon reduktion. Socialdemokraternas vilja sitter i toppen på Centerns gran. Men det handlar också om något mer än det.

Då och då sker det en avlösning av eliter i toppen av samhällen. Historiskt har sådana tillfällen ofta blivit våldsamma och kaotiska. Fungerar demokratin hyfsat kan det i stället bli en utdragen och förvirrad process, fylld av låsningar och gammalt bråte som spärrar vägen framåt. Det är där vi befinner oss nu.

Peter Hultqvists reduktion är ett led i den här omständliga omvandlingen. Problemet är inte att hans förslag är orimliga, idiotiska eller ogenomförbara. Det är de inte i alla delar. Problemet är att det är agitation som skådespel, som besvaras av motagitation som skådespel. Det är en menuett inom en politisk elit, där båda parter känner lättnad och trygghet i att få ikläda sig välbekanta roller.

Det har inget att göra med samhället i övrigt.