Nej, vi ska inte cancellera någon

Lördag 

En dag för sköna killar, måste någon på DN ha bestämt: Sigge Eklund fyller hela kulturdelens framsida och Peter Stormare – i dubbel upplaga, till och med – lördagstidningens etta. Den nya rikspolischefen är visserligen huvudtidningens dragplåster, men hon har ingen chans mot kulturskäggen. DN:s lördagstidning verkar överlag ha fått riktig karlaptit: veckan före Stormare var Gunnar Strömmer omslagspojke och veckan dessförinnan Anders Tegnell. Det finns antagligen ett mönster i DN:s val av omslagsmän som säger något om den senkapitalistiska, samhällsbärande medelklassens mansideal, men jag är inte säker på att det är värt besväret att tänka ut vad det skulle vara. 

Det är min fasta övertygelse att man bör undvika att intressera sig för sina läsares omdömen, oavsett om de är hyllande eller nedgörande. Inte för att de nödvändigtvis är idiotiska, utan därför att de inte är till någon nytta i själva skrivandet. Än mindre så i kampen mot den själsmördande självupptagenheten. Man skriver som man gör därför att det är det bästa man kan åstadkomma för stunden. Synpunkter och goda råd förändrar inget, svallande beröm är oförtjänt. Men ibland snubblar ögonen över något och den här gången är det en läsare som tycker att mina texter blivit allt blekare med åren. Jag är benägen att hålla med. Men det verkligt intressanta är hans teori om vad det beror på: jag har gått vilse i ”de fina kotterierna”. ”Hans fina middagar, restaurangbesöken, hans resor, hans mäktiga vänner och Österlen”, har trängt ut det intressanta i texterna. 

Jag antar att min kritiker syftar på den här dagboken, som jag skrivit i trettio veckor, eller så. 

Själv skulle jag inte beskriva mitt liv riktigt i de orden, men det kan förstås vara gammal vanlig förnekelse. Efter att ha funderat på saken en stund bestämmer jag mig för att för en gångs skull ta till mig kritiken: det liv som läsaren beskriver kanske är förklenande, men det låter faktiskt avundsvärt behagligt. Tänk om han har rätt, även i detta? Borde jag i så fall inte vara mer tacksam, när jag reser runt i världen och smörjer kråset med mina mäktiga vänner? 

Från och med nu ska jag verkligen njuta av varje ögonblick. Livin’ the dream. 

Apropå det: sex timmars bilfärd från Knysna till Tulbagh känns som en snabbturné genom västra USA, trots att vi är i Sydafrika: majestätiska strandnära skogar som i Oregon, vingårdar som i Sonoma, palmkantade stränder som i Los Angeles, bergspass som i Colorado och öken som i Arizona. 

Söndag 

Miljöpartiet skäms för att Europa bara har ett erkänt urfolk, samerna, och vill se en utredning som försöker hitta fler, läser jag i Svenskan. Det rör sig inte, som jag först tror, om att gå skallgång i vildmarken på jakt efter förlorade stammar, det verkar snarare handla om att gå skallgång på postkoloniala institutioner på landets universitet och se vilka mer eller mindre fantasifulla identitetspolitiska markörer som kan konstrueras av det råmaterial vi har. 

De folkgrupper som redan bildat riksförbund borde ha ett försteg, om inte annat för att någon måste administrera den rassociologi – för den rena rasbiologin har vi väl ännu inte återupplivat? – som krävs för att skilja urfolk från vanligt folk. 

På besök hemma hos Luleåsonen Carl Fredrik Sammeli, som bott i Kapstaden i snart femton år, talar vi om vad det är som gör Västra Kapprovinsen så lockande, trots Sydafrikas uppenbara och växande problem. Till min egen förvåning resonerar jag mig fram till att en av de saker jag uppskattar är att Kapstaden inte känns lika segregerad som Stockholm. 

Det är förstås, i sak, ett vansinnigt påstående. Kåkstäderna är inte bara skilda från de inhägnade lyxområdena, de är dessutom segregerade sinsemellan, beroende på om man räknas som svart eller färgad. Gästarbetande zimbabwier bor för sig. Knarkhandlande nigerianer för sig. Svarta går på vissa snabbköp, vita på andra. På många krogar är det tydlig övervikt för den ena eller andra hudfärgen. Men alla syns trots allt överallt. Känslan att leva i parallella världar, som är så stark i Stockholm, får aldrig riktigt fäste i Kapstaden. 

Måndag 

Har Johan Jakobsson, statsministerns statssekreterare, byggt sitt olagliga trädäck på egen hand, eller har han anlitat Rotande arbetskraft? Hans framtida karriär kan hänga på den saken, för riktiga svenskar tar inte bara hand om sin egen skit, utan även sina egna svartbyggen.  

PM Nilssons ålfiske hade klara bohmanska drag. Det räckte för att göra honom till Timbrochef. Har Jakobsson stått på knä och drivit ned trallskruven med egen dragare, är han svenskare än Birger Jarl och hans framtid säkrad. 

Det pågår en ständig radioteater på gatorna nedanför våra fönster i Kapstaden. Det är som att lyssna på en fri uppsättning av Linje Lusta: ömsom sång, ömsom gråt, kärlekskranka rop, skramlande kärror och skrikande skratt. I dag, när regnet slår ned och vinden viner är jag på håret att slå upp ett fönster och själv skrika ”Stella” för allt jag är värd, men jag har bara packat två T-shirts och kan inte kosta på mig att riva sönder den ena på Brandoskt sätt. Även radioteater kräver övertygande scenografi. 

Det som gör nyheterna så outhärdliga från rättegången mot två föräldrar som grovt och länge misshandlat sin dotter är inte bara detaljerna om hennes skador, att hon tvingats dricka ättika och andra vidrigheter av det slaget. Det som gör rapporteringen så helvetisk att läsa är att föräldrarna tydligen behandlade flickans syskon väl, eller åtminstone någorlunda normalt. 

Tisdag 

Ledarsidor är inte till för att överraska. De är ett slags mellanting mellan hejarklack och predikant och det ligger inget nedsättande i det. Men det är trots allt uppfriskande att upptäcka att Svenskans huvudledare i dag handlar om oönskade balsameringar av lik i Region Stockholm. Vem hade anat att tidningen hade en tydlig linje i den frågan? 

Många ledarskribenter grämer sig antagligen över en annan artikel i samma tidning: det verkar vara något av en anka att Usama bin Ladins rättfärdigande av terrordåden den 11 september har fått stor spridning och väckt gillande bland unga på Tiktok. Det var annars precis den sortens nyhet som lämpar sig för riktigt fräna ledare. Å andra sidan framgår det av artikeln att det ändå rör sig om sisådär 15 miljoner visningar av hashtaggen Letter to America. Inte Ingrossoklass, men trots allt fler än Sveriges befolkning. Det går nog fortfarande att skriva på. 

Under alla omständigheter finns Javier Milei, Argentinas nye, ultraliberale, tantrasexande och motorsågssvingande president, som nästan garanterat kommer att leverera uppslag till ledare i åtminstone fyra år. Den största skandalen med Milei hittills, som Cyril Hellman påpekat, är förstås att han är vegetarian, sin nationalitet till trots. 

När jag vaknar till under resan hem befinner vi oss någonstans över den etiopiska högplatån. Att flyga är en surrealistisk upplevelse. 

Onsdag 

Visst händer det att vänsterregeringar får sina ministrar utbuade och tystade, men då är de ansvariga nästan alltid personer långt bortom ära och redlighet, ofta av det slaget som uttryckligen vill avskaffa demokratin, gillar att dra på sig kängor och bygga fanborgar. Borgerliga ministrar, däremot, utsättas allt oftare för samma behandling av vänsteraktivister med utmärkt anseende på den egna kanten. För några veckor sedan var det klimataktivister som störde ut regeringens möte. I går var det Palestinaaktivister, en del kopplade till Vänsterpartiet, som stod för gapandet. 

Den här skevheten bottnar antagligen i att många till vänster egentligen inte accepterar högerregeringar som legitima. De är, i deras tankevärld, något slags misstag. Ett misslyckande för folkstyret, eftersom folket per definition är vänster. Att störa och omöjliggöra demokratiska möten är, med den inställningen, ett uttryck för demokrati, eftersom de folkvalda inte representerar folkets verkliga intresse. En borgerlig regering är, med Marita Ulvskogs ord, att betrakta som en statskupp. Det är den tankefiguren Socialdemokraternas egen Jomshof, Annika Strandhäll, kämpar med att formulera i sina många meddelanden på sociala medier. 

Johan Jakobssons olagliga trädäck är ”extra illa” och ”extra allvarligt” förklarar Socialdemokraternas partisekreterare Tobias Baudin. Det är också något ”helt olika” att till exempel gå på konferens med Hamasanhängare, förtydligar han. Det har han alldeles rätt i. Skönt att vara hemma i Sverige igen. 

Torsdag 

Stina Wollter har passat på att bli riktigt vanvettig, nu när tillfället givits genom Palestinakonflikten. Förutom att de organskördande judarna själva byggt tunnlarna i Gaza, sköt sina egna festivalbesökande ungdomar från helikopter och släppte in Hamas i Israel för att dra propagandistisk nytta av den massaker som alltså egentligen inte skedde, är vi alla förda bakom ljuset av pressen. Den kontrolleras av …  

Gör en vild gissning.  

För att återknyta till det här med skillnader mellan vänster och höger: nämn en högerdåre som lyfts fram i offentlighetens mitt, som bjudits in till På spåret och Let’s dance och som fått ett eget radioprogram i Public Service.  

Nej, vi ska inte cancellera någon, men kan vi möjligen lägga den där idén om att det inte finns någon vänstervridning bland grindvakterna i svensk offentlighet åt sidan? 

Luleå kommun försöker få sina invånare att säga hej till varandra, berättar Svenskan. Kampanjen har fått internationell uppmärksamhet. Resultatet är ännu ovisst, men det kan hända att Luleåborna snart är som vanliga människor i världen utanför Sverige.