New Yorks sätt att bearbeta presidentvalet: bögskämt

Förra gången vi var i New York hade Trump just vunnit för första gången. Demonstrationer på Fifth Avenue utanför Trump Tower. Vad hade flugit i newyorkarna? Demonstrera mot resultatet i ett demokratiskt val? 

Efter den här höstens upptrissade valbevakning, också i Sverige, var vi rätt spända på läget i New York. Vet ni, Trump Tower var avspärrat med cementblock och polisbilar. Men annars? 

Ingenting. 

New York-julen rusade på med stormsteg, men det fanns också en känsla av viss utmattning. Så tröttande kanske att hela New York behövde något att sluta upp kring och valde komedin Oh, Mary. Också New York Times har anslutit med orden att den är ”dum, elak, smaklös och till slut, bra teater”. 

Ja, om man gillar Claes Malmberg och Eva Rydberg göra Göteborgsbuskis, ska man vid första bästa tillfälle kasta sig över Atlanten och in på Lyceum Theatre. 

Sen slog det mig… Broadwaysuccén är en töntkomedi där Lincoln blir avsugen under skrivbordet, av en man förstås. Publiken skrattar sig fördärvad. Mary är alkad, visar underbyxorna och är naturligtvis spelad av en man. Man börjar förstå ett underliggande tema som att en president, hrm hrm, kan vara hur fejk som helst. Ingen är vad den utger sig för att vara och allt man kan göra med det dumma, elaka och smaklösa är att utnämna skrattspegeln till bra teater. Hade Trump förlorat valet, kan man vara rätt säker på att skrattet varit triumferande. Nu har skrattet en mer uppgiven klang. Upparbetade panikkänslor är som bekant tröttande. Man kan också säga att Broadway tog ut segern i förskott när den lyfte Oh, Mary från off till on Broadway. 

Newyorkish brukade vara synonymt med avancerad, så hur går det nu med den saken? Vad tycker urban cools ledande lady, Fran Lebowitz, om presidentbuskisen? Hon som är upphovet till den syrliga uppmaningen ”Pretend It’s a City,” och som blivit en dokumentärserie på Netflix alldeles på egen hand. 

Fran landade parodiskt nog i Göteborg för nån månad sen på sin världsturné, men eftersom inget mediehus skickade dit mig var jag inte där och kunde fråga henne om mosningen av en amerikansk president, eller om det nu är två. 

Uppmaningen att låtsas att man befinner sig i en stad är förstås riktad till alla oss som ställer oss att glo på Gotham City-arkitektur när vi hamnar på Manhattan, och så fort tanken gjort sig hemmastadd i hjärnan börjar man tillämpa den på sig själv, och på andra. Uppför dig, helt enkelt. Gå inte omkring i sportkläder och ryggsäck i plast. Stilikonen Fran har vita skjortor, uppvikta jeans och snygg ullrock samt en ständig cigg i nonchig pose. Och stå för allt i världen inte i vägen.  

Vad skulle Andy Warhol ha sagt om detta taskspeleri? Han som hyrde in Fran som kolumnist i sin legendariska tidning Interview? Antagligen skulle han inte ha sagt någonting, med tanke på hans välcirkulerade citat: ”The world fascinates me.” Han skulle ha duplicerat Trumps nuna och så skulle det ha varit med det. Det var inte Warhols grej att hetsa upp sig. 

En newyorkare som däremot varit i fejd med Trump är Graydon Carter, legendarisk chefredaktör för bland annat Spy Magazine och Vanity Fair. Han har aldrig dragit sig för att attackera, något han har gemensamt med Trump. Carter brukade regelbundet referera till Trump som den vulgäre med korta fingrar och Trump gjorde sitt bästa för att slå tillbaka. När Carter öppnade restaurangen Waverly Inn, trumpetade Trump ut att den hade ”the worst food in the city”. Nåja, Carter slog tillbaka med att sätta epitetet högst upp på menyn och där står det än i dag. Och Fran Lebowitz är än i dag porträtterad på Waverly Inns vägg, med röda läppar och handen i byfickan. 

Var kan Fran Lebowitz bo om hon inte bodde på Manhattan? Svar: ingenstans. 

Framöver gäller det att hålla utkik på vad Lebowitz säger om Trump. Och kanske framför allt, vad hon säger om Oh, Mary. För ingenting i hela världen kan övertyga mig om att buskis är kul och vad Manhattan förtjänar. Ja, ingen annan än Fran, då. Tills vidare kommer jag att betrakta bögskämten på Broadway som ett posttraumatiskt stressyndrom. 

***

Läs även: Woke-språket har blivit en klassmarkör

Läs även: Slumpen avgör inte alls