Ni är fega som lämnar X

Att lämna Twitter, numera X, har blivit en identitetsmarkör.

Text:

Toppbild: AP

Toppbild: AP

Det stora som hänt på senare tid – förutom att Mellanöstern står i brand och att Northvolt havererat – är att det blivit populärt att lämna X, tidigare Twitter. Sveriges Radio var trendsättande nog att göra det redan våren 2023 och samma år följde Aftonbladet. Efter Donald Trumps valseger i november lämnade så The Guardian plattformen, eftersom tidningen ansåg att X blivit ”toxisk”. Kort därpå förklarade Peter Wolodarski att även Dagens Nyheter skulle göra sorti från X, eftersom klimatet där blivit ”mer hårt och extremt” och ”mer hatiskt och hotfullt” sedan Elon Musk tog över. 

Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.

En uppfattning som fler i skrået tycks dela. Axel Andén, tidigare mediekrönikör i SvD och numera chefredaktör för facktidningen Journalisten, skrev när SR lämnade 2023 att ”Twitter blivit en plattform där trollkonton och diverse halvfigurer ägnar sig åt oförblommerad sexism, rasism, lögner och förtal så fort de får något att hugga på.” Och när Göteborgspostens kulturchef Johan Hilton häromveckan skrev att han lämnar X, beskrev han appen som ”en digital avstjälpningsplats för muckande radikaler, fanatiker och troll”, samt ”en tummelplats för högerpopulister och auktoritära krafter.” 

Jag känner inte Hilton privat men uppskattar hans penna och hans kvicka humor – det senare en gåva som är alldeles för sällsynt hos kulturskribenter. Dessutom har han skrivit årets bästa fackbok, Den siste teaterdirektören, som ni bör läsa. Med detta sagt upplever Hilton och jag ändå X mycket olika.  

Själv använder jag appen för att få nyhetstips, analyser och länkar till internationell media. X är ett bra komplement eftersom mycket av informationen där, alltså även den vederhäftiga, sällan ryms i svensk press. Våra traditionella medier tenderar att välja likartade vinklar och nyheter, medan X har fler perspektiv, exempelvis i form av experter och akademiker som skriver om krigen i Mellanöstern eller Ukraina. 

Att man samtidigt måste sovra rejält i flödet och vara källkritisk är en självklarhet. En del inlägg är medveten desinformation, andra bara fulvinkling och förvrängning av fakta. Jag har sett hat och konspirationsteorier riktade mot bland annat judar. Inte dagligen, men det finns där. Också. Samt annat smått och gott som alltid förekommer när vem som helst, inklusive stollar och extremister, får vara med.  

För mig som redaktör överväger ändå fördelarna. Dessutom rapporteras nya händelser ofta snabbare i X än i traditionella medier. Och är tonen alltid värre? I samma veva som strömhoppen från plattformen kungörs nås jag (via X) av en artikel på Expressens kultursida: Författaren Jens Liljestrand brunsmetar ledarskribenten Paulina Neuding för att hon uttryckt att den konservative författaren Douglas Murray har något intressant att säga. Liljestrand påstår i sin text att Neuding (och Murray) tycker att det är ”förfärligt” att möta invandrare i sin vardag, och att hon (de) eftersträvar ett ”Muhammedfritt lyckorike”. Budskapet är tydligt: Neuding utmålas som främlingsfientlig. Grövre än så kan det knappast bli. Jo förresten, texten innehåller fler vulgariteter, varav ett extra äckligt ord, som jag helst inte citerar.  

Så frågan är om flykten från just X bara handlar om tonalitet. Kanske handlar den än mer om identitet? DN signalerar att man är en anständig tidning som absolut inte är på X. Tyvärr tycks mediekonsumtion blivit en stark markör för vem man vill signalera att man är. Faktum är att jag allt oftare hör folk – både vänster- och högerlutande – med emfas säga att de absolut inte läser DN.  

The medium is the message, som Marshall MacLuhan sa en gång.  

***

Text:

Toppbild: AP