Ni måste inte rösta i EU-valet
Om ni är tillräckligt ”dekoloniala” för att inte vara helt tillfreds med att styras av andra länders medborgare, är det ett problem att rösta i helgen.
Toppbild: TT
Jag byggde mycket Lego. Ofta stora projekt. När fröknarna en dag hade plockat ned förra dagens halvfärdiga bygge vägrade jag att gå tillbaka till dagis. Fröknarna hävdade att de gjorde det för att ”alla” skulle ha tillgång till alla legobitar. Men nu misstänker jag att de gjorde det av ”dekoloniala” skäl.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det var en festlig artikel om Fi i DN i helgen. Feministiskt initiativ leds numera av en ”icke-binär relationsanarkist” som är ”lika gay som vegan”. Hon, han, hen, det – bäst att gardera sig – heter Agnes Lundgren. Partiet samlade exakt noll röster i det senaste valet i det valdistrikt på Södermalm där intervjun sker. För tio år sedan fick det närmare 18 procent i samma område.
I rättvisans namn är inte Agnes – en relationsanarkist kan väl inte propsa på efternamn? – färdig med partiet än. Projektet nu är att på riktigt lämna ”vit feminism” och i stället ägna sig åt ”dekolonialitet”.
Kolonialiteten är som ett legohus, förklarar Agnes. Och det ska inte bara rivas, för själva legobitarna är i sig förpestade av ”de koloniala strukturerna”. ”Kanske ska vi inte ha legobitar över huvud taget?”, hjärnstormar Agnes och sätter möjligen partiets nästa kampanjslogan.
Hursomhelst, för att komma på spåret igen: Agnes Lundgren är på sitt eget sätt nästan rörande traditionalistisk. Från palestinasjalen och läppiercingen till utomparlamentarismen och Pol Pot-idén om ett år noll, då alla ”strukturer” raseras och kasseras, finns ingen radikal stereotyp hon inte omfamnar. Detsamma gäller naturligtvis ”analysen” av att det finns länder i världen:
”Nationalstaterna är påhittade. Gränser existerar bara som idé. Det är ingen naturlag.”
Det här radikala missförståndet är så gammalt att det växer skägglav på det.
Jo, vi kan med lätthet tänka oss en värld med andra, eller till och med inga, gränser. Men den avgörande skillnaden mellan verkligheten och våra fantasier är att verkligheten finns. Och i verkligheten finns nationsgränser. Fransmän, för att ta ett exempel, är inte bara en idé, hur mycket vi än skulle önska att de vore det. De finns på riktigt. Det finns ett franskt språk, en fransk kultur, en fransk historia, fransk mat och en fransk politisk gemenskap.
Det råkar också vara så att faktiska politiska gemenskaper av det här slaget, ofta i form av nationalstater, har varit förutsättningen för demokrati. Demokratier fungerar inte om folk inte accepterar majoritetsbeslut. Man får inte den sortens acceptans, om det inte finns en gemenskap som föregår majoritetsbesluten. Saknas gemenskapen uppstår frågan varför man ska låta sig styras av andra. Det vill säga precis det Agnes och andra ”dekolonialister” stormar mot: att ett folk styrs av ett annat.
Och allt detta bara för att jag vill ge er ett råd inför EU-valet i helgen. Stackars Agnes är inte ens huvudperson i den här kolumnen.
Ni måste inte rösta. Det finns, faktiskt, få skäl att göra det.
Man kan rösta av tre skäl: för att påverka, därför att man anser att det är en demokratisk plikt och för att godkänna överheten – ge den legitimitet. I EU-valet är alla dessa skäl svaga, eftersom det inte finns någon europeisk politisk gemenskap.
Svenskarna kommer, hur de än röstar, att tillsammans ha färre representanter i EU-parlamentet än till exempel Le Pens Nationella samling. Sverige är en ynklig valkrets i EU. Det är ett problem för alla svenskar som inte tycker att det är helt OK att styras av tyskar, fransmän och italienare. Tycker man inte så är det rimligaste att EU är ett samarbete förhandlat mellan nationalstater med demokratisk legitimitet. Inte att EU efterapar de demokratiska nationalstaterna, utan att ha täckning för det.
Förstår man detta faller både pliktargumentet och vikten av att godkänna överheten. Det kan inte vara en plikt att legitimera ett system som man inte skriver under på.
Så, om ni är tillräckligt ”dekoloniala” för att inte vara helt tillfreds med att styras av andra länders medborgare, är det ett problem att rösta i helgen. Jag ser bara ett skäl till att göra det: att parlamentet inte är en fantasi. Men ibland är det rimligt att vara en aning radikal och strunta i verkligheten.
***
