Nils Erik Forsgård: Beethoven till den sista vilan
Toppbild: TT
Vad har den romerske amiralen Plinius den äldre, poeten Petrarca och kompositören Ludwig van Beethoven gemensamt? Postum berömmelse, ja. Manlighet, ja. Och så ligger de då alla begravda utan sina egna skallar.
Plinius ligger i en vitrin i Rom. Skallen antas tillhöra en man av nordafrikansk härkomst. Plinius var norditalienare. Petrarca ligger i en sarkofag i den sagolikt vackra byn Acquá Petrarca. Skallen antas ha tillhört en kvinna. Beethovens skalle slutligen, eller åtminstone merparten därav, finns i Kalifornien. Mannen, kompositören, ligger begravd på den enorma Zentralfriedhof i Wien.
Jag tänker mig att Beethoven inte skulle ha protesterat mot tudelningen. Jag menar, USA var ju bara en annan revolution, lite som Beethovens egen musik. Nu har Beethoven varit född i 250 år. Warner Music släpper hans kompletta produktion på 80 cd-skivor. Och födelsestaden Bonn signalerar lite överallt: »BTHVN 2020«.
Beethoven blev 56 år gammal. Han dog av lunginflammation, levercirros eller blyförgiftning, kanske av alltihop och något därtill. På masker som togs av hans ansikte medan han ännu levde syns de gropiga ärren av smittkoppor. Sedan kom också dövheten.
Begravningsprocessionen i mars 1827 drog från hemmet på Schwarzspanierstrasse till Trefaldighetskyrkan. Det var kanske 20 000 personer. Beethoven låg i en polerad ekkista prydd av ett förgyllt kors. Hans huvud vilade på en silkeskudde, omgärdad av rosor.
På båda sidor om kistan gick fackelbärare. Där fanns också korsbärare, trombonister, en kör och nio präster Sedan följde vänner och elever från musikkonservatoriet. Sist kom likvagnen som drogs av fyra hästar. I kyrkan framfördes delar av Beethovens pianosonat nr 26.
Beethoven begravdes på Währingerkyrkogården. Där lades kort senare också kompositörskollegan Franz Schubert. Währingerkyrkogården kallas i dag för Schubertpark. Barn leker, åldringar på bänkar, djup grönska. I ett stilla hörn av parken finns två stenar som visar var Beethoven och Schubert en gång lades till en första vila.
LÄS OCKSÅ: Nils Erik Forsgård: Kunskapen om Auschwitz ökar – ändå växer hatet
Till en första vila, ja. Beethoven gravlades sammanlagt tre gånger, också åren 1863 och 1888. Det var 1863 som något hände med skallen och skelettet. I samband med den så kallade ombäddningen stals både hårlockar och klädstycken och skelettdelar. Dokumentationen i ärendet är haltande. Men kemiska och biologiska analyser har lokaliserat skalldelarna till en medicine professors ättlingar i San José i Kalifornien.
Beethoven skulle kanske ha applåderat allt detta – vem vet? Under sina 35 år i Wien flyttade han nästan 70 gånger, delvis beroende på häftiga gräl med hyresvärdarna. I ett slags Beethovenmuseum i staden Baden får man veta att han där arresterades för vagabonderi.
Den skeletala tudelningen av Ludwig van Beethoven förebådade den tyska tudelningen efter 1945. Under krigsåren på 1940-talet styckades manuskriptet till hans berömda nionde symfoni och spreds på olika orter runt om i Tyskland. Under decennierna fram till år 1989 låg originalet delat i två delar. Manuskriptet fram till takt 698 fanns i Östberlin. Manuskriptet från takt 699 fanns i Västberlin.
I dag är det Staatsbibliothek i Berlin som äger den överlägset största samlingen av Beethoven-material. Där finns inte bara originalmanuskripten till fyra av de fem pianokonserterna. Där finns också symfonierna nummer fyra, fem, åtta och nio.
Juridiskt äger Staatsbibliothek zu Berlin för övrigt också den sjunde symfonin. Men där kommer den nazityska revolutionen med i bilden. Beethovens sjua finns i dag i polska Kraków. Sjuan är alltså, som det så ofta heter vid sökning i de tyska biblioteksarkiven, »möjlig krigsförlust«.
