Nils Erik Forsgård: I väntan på apokalypsen
Kyrkoherden i Lauritsala kyrka i östfinska Villmanstrand skrämde nästan livet ur menigheten i december 2019.
Mellan julpsalmerna förutspådde han att världen ska möta sin ände år 2040. Han hänvisade till de två testamentena. Han gjorde kopplingar till färska och upprörande klimatrapporter. Barnen vred sig i bänkarna. Biskopen i östra Finland sa sedan lugnt att det där med de vackraste julsångerna och apokalyptiska profetior passar nu inte riktigt ihop.
Ja, det kan man tycka. Medelåldern bland kyrkobesökarna har visserligen stigit dramatiskt under de senaste decennierna, men många vill nog gärna vara vid liv också efter 2040. Dessutom är det väl rimligen så att de vackraste julsångerna sjungs för att lindra vår kristet motiverade ångest. Inte för att öka den.
Det är förresten något lätt motsägelsefullt subversivt med vissa, ja, konservativa element i den kristna kyrkan. Å ena sidan predikas underkastelse inför jordiska makter. Å andra sidan predikas apokalyps och tro på att alla jordiska maktförhållanden ska göras nya. I dag är det klimatdiskussionen som tycks ge låga åt kyrkans gamla revolutionsanda.
Klimatfrågan är komplicerad och vildvuxen. Författaren Mark Twain skrev en gång att man alltid borde börja med att skriva in ett kapitel om vädret i romanerna – så har man den saken avklarad. Kanske borde prästerna i framtiden också inleda sina predikningar med attesterade reflektioner kring veckans väder och vind – så är den saken avklarad.
Ett av många problem med oss människor, bortsett då från vår fattigt syndfulla karaktär, är minnets opålitlighet. Vem, förutom den som gör noggranna dagliga anteckningar på den lilla plats där han eller hon råkar bo, minns väl med någon som helst precision hur vädret var i april och november år 1988 eller 2012?
Och ändå hör jag nu livliga påståenden i min umgängeskrets, påståenden som säger att vädret blivit varmare eller kanske blåsigare eller både blåsigare och regnigare eller allt på en och samma gång. Jag tänker då på den kinesiske premiärministern Zhou Enlai. Han fick en gång frågan om den franska revolutionen och dess betydelse. »Det är för tidigt att säga«, sa han. Detta var i början på 70-talet.
Jag har med åren blivit lite lätt benägen att följa Zhou Enlais logik. Ja, faktiskt i det mesta. Men för att nu komma med något mera konkret:
Det regnar lite lätt just denna dag i januari 2020. För några dagar sedan sa någon åt mig att januari borde vara en smällkall månad, sådan som månaden januari alltid var förr.
Men redan i en brevkorrespondens från början av 1870-talet klagar författaren Zacharias Topelius över att det i januari i Helsingfors regnar den ena dagen för att sedan frysa på den andra dagen. För att sedan regna och slaska igen den tredje och den fjärde dagen. Jag får då intrycket att vädret kring år 1870 var lika nyckfullt i människors ögon som det är just nu. Och detta var mer än ett decennium innan någon ens kom på tanken att officiellt börja mäta temperaturer.
För säkerhets skull och jo, jovisst. Också jag läser på flera olika språk att det blivit varmare under de senaste decennierna, på jorden och i haven. De stora utsläppen av koldioxid känns olustiga och har inte en välgörande funktion. I oktober var glaciärerna i Arktis tunnare än någonsin sedan man började mäta med hjälp av satellit för cirka 40 år sedan. Jag tror på vetenskapen när den säger sitt. Men 40 år – när vi ändå talar om miljontals år av jord?
I klimatdiskussionen söker jag numera efter svaret på en enda fråga. Jag undrar om förändringarna vi nu noterar trots allt är relativt långsamma – eller om de verkligen är åt helvete för snabba och uteslutande människoskapade, alltså onaturliga.
Det stora svaret lär komma en dag. Jag tror det blir först långt efter år 2040.
