Inte bara mot malaria
Nästa morgon var hon rätt blek om nosen. Jag sa då att gin och kvinnor inte alltid gått hand i hand. Hon frågade vad nu det ska betyda. Jag svarade »a mother’s ruin«. Så kallades ginet i England på 1700-talet. Många kvinnor och män som levde då trodde att gin hade samma funktion som dagens aborter.
Kvinnan tittade då lite milt överseende på mig och sa: okej, föreläs för mig du nu då så att du får det ur dig och vi sedan kan tala om något annat. Jag sa, kanske lite röd om öronen, okej då, men verkligen bara för din skull, allra vackraste, klokaste människa.
Mina tankar, på ett ungefär: whisky är de alkoholhaltiga dryckernas motsvarighet till skrivmaskinen, medan vodka är ordbehandlaren och gin är som Twitter på telefonen. Ginboomen i Europa toppas väl bara av tequilaboomen i USA. Fast skillnaden är betydande. Det riktigt stora kapitalet går dit där tequiladestillerierna finns. Vanliga fattigt dödliga, däremot, ja de går dit där ginflaskorna finns.
Gin var alltid folkets dryck. I England försökte man länge med hjälp av skatter och lagar parera det folkliga supandet. The Gin Act från 1751 upphävdes först 2008. Akten förbjöd småskalig produktion av gin. Sedan dess har den småskaliga produktionen exploderat i London – och för den delen i hela Europa.
På den österbottniska slätten i Finland finns sedan några år en ginproducent som stilenligt kallar sig Kyrö Destillery Company. Deras gin utsågs 2015 till världen bästa gin att blanda i en gin och tonic. Må det.
Just GT sägs förresten ha en kolonialistisk bakgrund. Kininet i tonic motverkar malaria. Men vad kan motverka tonicens bitterhet? Svaret är gin. Så föddes gin och tonic på de brittiska militäranläggningarna i Indien. Påstås det numera.
Gin hade sin första stora återfödelse under mellankrigstiden. De stora Cunardkryssarna gjorde gin till symbol för en uppåtsträvande kosmopolitanism. Sedan kom vodka, dry martinis och vermouth. Ginets explosiva återkomst just nu beror till stor del också på att gin inte längre smakar flytande julgran. Nyproducerade ginsorter är närmast att likna vid botaniska trädgårdar.
Gin är en rätt okomplicerad dryck. I motsats till whisky och konjak kräver den just ingen lagringstid alls. På bara ett par veckor kan man i teorin producera en fullt drickbar gin. Gin bjuder inget djup, ingen storyline, ingen anciennitet. Gin är därför inte bara Twitter på telefonen. Det är också dryckernas motsvarighet till tv-serien Seinfeld.
Fast å andra sidan. Den som läst amerikanerna Dashiel Hammett och Raymond Chandler vet att ett flöde av gin impregnerar boksidorna. I Evelyn Waughs roman Brideshead Revisited finns personer som av obönhörlig princip inte dricker mer än tre gindrinkar före middagen.
Evelyn Waugh, ja. Han gillade gin och han skrev storartade böcker. Mot slutet av sitt liv blev han en rätt ensam och olycklig man. Han fick problem med sömnen. Han steg då upp och försökte läsa brev och dagens tidning. Så drack han lite gin. Sedan försökte han läsa tidningen igen. Så drack han lite mera gin och petade på en planerad självbiografi. Sen drack han ytterligare lite mera gin – »och sedan är det lunch«.
Det finns också kortare berättelser om gin, inte bara romaner och noveller eller liv med lite sorgliga slut. Jag tänker då på en av de många rimmade 1700-talsramsorna:
”Little nips of whisky
Little drops of gin
Make a lady wonder
Where on earth she’s bin”.
Efter den recitationen, kan jag kort meddela, lämnade kvinnan i mitt sällskap hotellrummet och gick ner i hotellobbyn för att där sitta ensam med sin telefon och äta en frodig salladslunch.
