Nina Lekander: Även droger kan vara goda
Det är kul med droger. Det är farligt med droger. Men inte alltid dumt. Berusningsmedel och mediciner är hur som helst oundvikliga i varje mänskligt samhälle sedan urminnes tider.
Ur mitt lilla tidsminne: Den enda gång jag blev ställd/censurerad på Expressen var när jag på tidigt 80-tal skrev om de påstått politiskt farliga kaffestugornas och kaffeförbudens roll i 1600- och 1700-talets Europa och jämförde med samtidens narkotikapolitik – då allt drogbruk var lika med missbruk, sedernas förfall och ett större problem än exempelvis trafikdöd.
I samma veva rapporterade jag från en Nina Hagen-konsert i Stockholm, då Hagen hade rökt en joint back eller rent av on stage. Och när så Expressens kultursida under ledning av Christel Persson skrev om Alice B Toklas kokbok och hennes recept på haschkakor drogs upplagan raskt in.
Detta var inte minst en följd av den karismatiske kommunisten och läkaren Nils Bejerots inflytande. I Magnus Lintons formidabla bok »Knark« (2015) förvånas författaren och fler med honom över att Bejerots avhandling »Narkotikabruk och narkotikapolitik« (1974) trots att den totalsågades av akademin, fick ett så enormt genomslag inom medier och politik. Nolltolerans mot den knarkepidemi — det virus! — som hotade välfärdsstat och svensk kultur.
Samtidigt, då som nu, var alkoholmissbruket långt mer problematiskt – på flera nivåer: sjukdomar, antisocialt beteende, kriminalitet och våld i och utanför hemmet. Men:
Att redaktionernas nyhetschefer, vaktisar och grafiker nästan dagligen tog sig en bläcka, inga problem. Vissa yngre stagade diskret upp sig med amfetamin eller kokain. Press och etermedier saluförde på samma gång idéer om att alla som rökte på passerade en inkörsport som ledde genom en LSD-korridor rakt mot fönstret i närmaste skyskrapa från vilken de hoppade ut och tvärdog.
Vi var många som begrep att propagandan var bort i tok. Vi festade glatt till Nationalteaterns »antidrogplatta« »Livet är en fest«. När vi ville testa psykedeliska droger lånade vi amerikansk forskning på Stockholms universitet, som påstod att dessa inte satte sig på arvsmassan, kunde vara bra för neurotiker men riskabla för riktiga psykon med anlag för vanföreställningar. Men inte var nämnvärt beroendeframkallande. Vi ångrade aldrig våra enstaka tripper, tvärtom.
Forskningen om vissa illegala droger har, särskilt i USA och Storbritannien, tagit ny fart de senaste åren. Författaren Michael Pollan har skrivit mycket om detta, i artiklar och i boken »How to change your mind: What the new science of psychedelics teaches us about consciousness, dying, addiction, depression and transcendence«.
LÄS OCKSÅ: Lekander: Sveriges narkotikapolitik närmar sig omvärldens
Det gäller alltså LSD, men framför allt kusinen psilocybin. En enda session sägs kunna lindra depression där antidepressiv medicin har misslyckats. Drogen kan dessutom hjälpa alkoholister och rökare att sluta, liksom minska cancerdöende patienters existentiella ångest. Den psykedeliska upplevelsen kan lossa jagets grepp om dåliga vanor och svår ångest, faktiskt »reboota« hjärnan och öppna nya vägar i densamma.
Och faran för beroende? Påstås obetydlig. Åtminstone labbråttor lär trycka i sig heroin och kokain tills de stupar, men på LSD-pedalen trycker de bara en gång.
Själv lunkar jag just nu omkring i Berlin med ständiga men växlande starka smärtor efter en komplicerad underarmsfraktur. Sover illa. Tabletter hjälper blott marginellt. Funderar på att köpa cbd-olja på apoteket (cbd är en ickeberusande men smärtstillande beståndsdel i cannabis). Men kommer inte till skott … är månne ännu miljöskadad av min ungdoms kulsprutekärvar av skräckpropaganda.
