Nina Lekander: En viss dos av svartjobb klarar samhället av utan att gå under
Toppbild: TT
SVT Öppet arkiv sänder serien, eller såpan, »Svenska hjärtan« av Carin Mannheimer. Jag har inte hunnit se alla fyra säsonger och missade flera avsnitt när den visades mellan 1987 och 1998.
Den är verkligen bra, och man vänjer sig vid inledningens långsamhet. Men pang: Mannheimer måste ha lärt sig av såväl James Joyces »Porträtt av konstnären som ung«, som långköraren »Dallas«. Man tror att nu kan det banne mig inte bli värre … men det blir det. Igen och åter och i ökad takt. Är det inte någon som bedrar sin partner eller finner en ny kärlek, så vips hinner en annan bli sjuk eller dö eller födas svårt handikappad.
Dialogen är ofta briljant, ej sällan humoristisk på ett ibland diskret, stundom drastiskt eller absurt sätt. Och förutom god skådespelarkonst kan vi yngreäldre njuta av återseendets prylglädje. Förpackningar, gardinarrangemang, furutrappor. Äcklig apelsinjuice och dito Floramargarin – till varje måltid då det inte serveras alkohol. Från Vino tinto till årgångskonjak. Kläder, kön och klass. Bilmodellerna, behändigt samlade för jämförelser på radhusområdets gemensamma parkeringsplats.
Vi får också hemtjänsten där seriens stjärna Solveig Ternström/Elisabet börjar jobba efter livet som hunsad hemmafru. Verksamheten liknar den jag minns från 70-talet. Då vi hade tid att sitta och prata med dem som då icke benämndes brukare. Laga fattiga riddare, titta på gamlingarnas fotoalbum och putsa kristallkronor.
LÄS OCKSÅ: Nina Lekander: När Systembolaget sviker landsbygden tar smugglingen över
Så har vi pengarna. Skulder, bostadspriser, bank- och privatlån. Och detta är anmärkningsvärt, vid sidan av det feministiska temat: den i ett avseende, åtminstone för somliga och nästan oavsett klasstillhörighet, höga moralen. Det dåliga samvetet inför svartjobb.
När den godmodige Börje (Stig Torstensson), en vad det förefaller ultrasossig arbetarkille, får chansen att fixa köket hos en av grannarna utan kvitto vrider han sig i ruelse. Innan han tackar ja. Och senare får absolution av den milde cynikern och ibland sanningssägaren Henrik (Sten Ljunggren) som föreläser om »mygelsamhället«. Alla myglar från låg till hög, så vad är det för fel att sätta lite »guldkant« på tillvaron?
Guldkant eller inte, förlåt en icke ekonomiskt särskilt kapabel dam. Men ett litet mått av svart eller grå ekonomi och/eller tjänsteutbyte måste väl ändå finnas i ett samhälle?
I många år postade min äldre, politiskt skrupulöse bror och jag ett par sedlar i kuvert till en gammal man i Borgholm för att han skulle titta till vår mormors familjegrav någon gång om året. Ett belopp i barnvaktsklass – okej?
Men jag är inte stolt över att jag, i likhet med de flesta vänstervänner, skolkade från tv-licensen som ung. Däremot skäms jag föga för att ha betalat en pensionärsgranne för gräsklippning med ett par hundralappar, lite kaffe och kanske en sup. Eller att ha lönat killen som återbördade min stulna järngrind med en otymplig gammal kamin. En annan bybo och jag har ett löpande och flytande icke-avtal som innefattar utlånad häst till dotter mot hjälp med min gamla bil samt bortkörning av trädgårdsskräp och nedfallen skorsten.
Men döm om min förvåning när jag för drygt 20 år sedan skulle honoreras för en medverkan på en debatt arrad av ett icke-borgerligt parti. Jag var A-skattare då, men det var nästan lögn att få betalt den vita vägen. Kunde jag inte acceptera den andra stigen, spela på dörren som ett annat källarband, ta emot cash under bordet? Jag sa nej.
Så småningom faller även hederliga Elisabet för det svarta guldet och accepterar oreggat städjobb för grannen Marianne. Vilket faktiskt liknar systerskap och frihet i civilsamhället, mer än dubbelmoral.
