Nina Lekander: Kulturskymning i missionskyrkan

Boken »Uppdrag – Kongo. Berättelsen om ett konstverk« har redigerats av Göran Byström Janarv och är utgiven på Votum & Gullers förlag 2018. Handlar om hur Sigfrid Södergrens väggmålning i stockholmska Immanuelkyrkans kafferum avlägsnades i mars 2016. Ledord: rasism, dålig stämning.

Missionen i belgiska Kongo, Kongo-Kinshasa, har pågått sedan åtminstone 1881, redan innan Leopold II lade under sig »Fristaten Kongo«. Sigfrid »Siffran« Södergren föddes i Brazzaville i Republiken Kongo 1920 och var, med och utan familj, under flera år i Kongo och målade, tecknade och skrev. Alltid med konstnärlig ackuratess. Han beundrade kongolesisk kultur och var motståndare till det koloniala förtryck som missionen gjorde en del för att lindra.

Själv har jag inte sett den 18 meter långa fresken IRL. Men i mitten av »Uppdrag – Kongo« finns den som utviksark. Jag glor och grunnar. Ser inte den rasism som den har anklagats för. Ej blott av svarta-rasifierade utan även av vita människor.

I begynnelsen: en vit man – »Siffrans« far – i en vit, elegant svängd trappa. Nedanför en mellanmörk, otydlig gestalt i horisontalläge. Kanske död eller sjuk. Framför den en fundersam färgad flicka i orange klänning och en ledsen svart pojke med bar överkropp. Till höger kvinnor och barn kring kyrkan. Vardag pågår. Arbete med jorden.

Vidare myllrar folk i processioner och ritualer; massdop. Undervisning. En mor går beslutsamt med sitt barn i sjal på ryggen och en vit kruka på huvudet. Unga män med avhuggna händer.

Och färgerna. Gult, vitt, ockra, grönt, brandgult, brunt. Brokigt fördelade mellan människor, byggnader och natur. Jag ser noll förakt. Utan en mångtydig berättelse, präglad av sin tid.

Jag frågar folk i närheten – konstnären och filosofen Göran Torrkulla, »Siffrans« dotter Maria Södergren, min son – om de uppfattar något förolämpande, överlägset eller rasistiskt i verket. Nej. Maria säger att hennes pappa absolut inte var rasist.

Läser intervjun med en i mitt tycke – också hon – omdömesgill person i boken. Litteraturvetaren Moa Matthis, en av skaparna av bildersmakt.se. Men svårbegriplig är Matthis analys av exempelvis de stympade händerna: om än pojkarna är döda ska man handskas »varsamt med andra människors lidande«. Är inte detta en protest mot vitt våld? Och bildsviten som ett »hyllningsverk av den egna verksamheten«? Vilkas verksamhet – missionens, kolonisatörernas eller befolkningens? Själv ser jag såväl hyllning som sorgesång.

Ännu en kritiker, Marco Helles: »Det finns ingen glädje i den.« Nej, just det. Målningen skildrar en historisk situation. Ingen flabbar, ingen prålar. De vita är mest uttryckslösa och i fåtal, verkliga blekansikten.

På Kalmar konstmuseum fanns i somras utställningen »Öppnandet« av Anna Ekman, Cecilia Järdemar och Freddy Tsimba – om just de svenska missionsfälten i belgiska Kongo 1890–1930. De förstorade glasnegativen är suddiga, ospecifika, och lämnar mitt möjligen koloniala samvete i fred. Men Tsimbas skulpturer: (kyrk-?)bänkar av svarta råttfällor, kors på snedden, patronhylsor, apkranier och sandaler av rostiga skedar. Uttrycker fasansfullt lidande och vrede även mot de kristna missionärerna.

Diskuterar »Siffrans« målning med en av museivärdarna. Hon förundras över beslutet. Kyrkans Ulla Marie Gunnar svarar mig i mejl om framtiden: »Målningen är i gott förvar hos oss själva. Vi har sagt att den ska tas fram vid tillfälle men ännu inga planer«.

Skymningar kan vara nog så vackra. Men kulturskymning är en frånstötande släkting till en kultursyn fri från »utmanande« och krav på »positiv« konst. Sölvesborg, Järfälla, Nacka och allsköns identitetspolitik skymtar och skymmer.