Nina Lekander: Livet är mer än »am Arsch«

Svårt att skriva om annat än den ryska invasionen av Ukraina. Svårt att tänka på trevligheter eller små bekymmer som läckande kylskåp, mal, mott och ironiskt nog en liten men dock gasläcka i lägenheten. Svårt att känna sig nyttig i vilket avseende som helst. Att demonstrera som vi gjorde häromveckan var nog mer trivsamt – en så kallad godhetssignalering? – än verkningsfullt. Att vi nu vet vad krig heter på ukrainska (viyny) hjälper föga. Pengar till Röda korset och Läkare utan gränser troligen pytte.

Lätt att skylla sin handlingsförlamning på hela jävla skiten. Och egentligen hade jag tänkt skriva om bristen på bildning –  inte bara i Sverige utan även i kulturlandet Tyskland.

I Der Spiegels specialtidskrift om 75 stora tyskar som har påverkat landets historia läser jag en sorglustig artikel av journalisten Harald Martenstein under titeln »Goethe för nybörjare«. Han jämför där Goethes vardag med sin 15-åriga sons, fylld av datorspel, poker och Eurosport: »De är mycket olika sorts människor.« Martenstein spörjer gossen, som går i ett Goethe-gymnasium, vad han vet om författaren från Weimar. En skriftställare, blir svaret. På frågan om vad de lär sig i skolan svarar pojken: »Aktuella problem som IS i Irak, drogproblem och förstås Hitler.« Martenstein tar med sonen på en bildningsresa till Weimar, och då kommer denne på att visst ja, Goethe är död. Hans intresse väcks först när han får veta att Goethe gav upphov till svordomen »am Arsch« (typ »ta dig i röven«).

Men nu råder ju mer krigsmuller än akut kulturskymning i vår del av världen.

Och oro.

En av våra kamrater här i Berlin har rest söderut på obestämd tid och placerar om sina sparpengar till dollar.

Vi här hemma samlas på Kollwitzplatz lördagsmarknad, där vi dricker Glühwein och sekt tillsammans med en brokig skara bekanta av diverse nationaliteter. Senast dök den gamla husockupanten E upp med inte bara sin polska pojkvän A utan också en ung Moses, nigeriansk prästson och medicinstudent på flykt från Ukraina.

E hade varit vid Hauptbahnhof i ottan och köat. De flesta före honom ville ta emot kvinnor och barn. Återstod några ensamma killar med hudfärg. E som har släktingar över hela Europa, är rätt stadd vid kassa och har ett rum ledigt i sin Kreuzbergvåning tog så emot Moses. En blyg men kapabel yngling från Afrikas folkrikaste land, talande samväldesspråket engelska. Förmodligen nykterist, eftersom han som den enda i sällskapet valde ekologisk röd läskeblask med smak av Himbeere. Raspberry, förklarade vi. Hallon, ett bär han aldrig hört talas om. Till detta pommes med ketchup och majo.

En kall men dock sol sken över våra hjässor och vi kände oss goda och snälla och fördomsfria, vilket väl var fördömt fånigt.

Några dagar senare gråter jag till CNN-klippet med en liten olycklig pojke som ensam går över den ukrainska gränsen mot Polen. För att strax fegfly till I vår herres hage där jag glädjesnyftar över förlösningen av en bedårande fölunge.

Nätsöker efter andningsskydd – obligatoriska i kollektivtrafiken – i Ukrainas färger men hittar inga som garanterat är av FPP2-typ. Det vore förstås en meningslös gest. Men ändå.

På den internationella kvinnodagen, tillika berlinsk helgdag, är himlen blå och temperaturen densamma som kylskåpets, det vill säga nio grader. Vi slutar gnola på Lars Wivallius Klage-Wijsa, Öfwer Thenna torra och kalla Wååhr för att i stället gå ut och lägga röda rosor vid Clara Zetkin-statyn.

Statyområdet är avstängt. Hamnar utanför Volksbühne bland en hop kommunister med röda fanor. Inga rosor. Gick vidare till Karl-Liebknecht-Straße och drack vin på Oase deluxe. 30 graders strålningsvärme i fejsen. Jämte oss en ukrainsk familj; mamma, pappa och två flickebarn med god aptit. Vi försökte konversera och klämde ur oss »Ära till Ukraina« (slava ukrayina) när de gick. De verkade glada. Det värmde ännu mer.

***

Läs även: Är det rätt att bli äcklad av Calle Schulman?

Läs även: Nina Solomin: Fixa passet, fyll tanken, läs Babtjenko och håll tummarna

Läs även: Ingen kommer kunna lita på Ryssland igen

Läs även: I huvudet på Putin – imperiebyggaren

Prenumerera på Fokus här – i brevlådan eller enbart digitalt.