Moralporren lockar tanter

Text:

Toppbild: TT

Toppbild: TT

En tjej ligger naken och fastspänd, får vi veta. Hon befinner sig i en fuktig källare och hennes ben är upplagda i en gynekologstol, en antik gynekologstol, och en främmande man håller på att hetta upp en lödkolv nedanför. Hon vill titta bort men kan inte, han har spänt upp hennes ögonlock med en lufttrycksdriven klammerpistol. På ett bord ligger andra tortyrredskap och detta, förstår vi, är bara början.

Denna information ryms på första sidan, faktiskt de första två styckena, av Sebastian Fitzeks Psykbrytaren. Det är ingen extrem bok, den har ingen varningstext på omslaget eller särskild märkning, sådär som musikalbum har om det är svordomar i låttexten. Nej, det här är en helt vanlig bok, en dussindeckare. En sådan gammal bestseller man hittar i sommarstugor. Just den här gynstolshistorien knuffade faktiskt en gång ner Da Vinci-koden från tyska säljtoppen. Sådant här läser människor glatt, ofta och utan att skämmas.

Och lyssnar på. Ljudbokstopp-listor – där man inte bara kan se vad folk köper eller påbörjar, utan vilka böcker de faktiskt tar sig igenom, vad de gillar på riktigt – är en lång rad av bestialiska män och lemlästade unga kvinnor. Författarna tävlar i att hitta på vansinniga dåd och oerhörda, perversa motiv, för att de vet att det fungerar.

Särskilt fungerar det bland vissa. De brukar kallas kulturbärarna – de medelålders kvinnorna, de som läser allra mest. Och framför allt konsumerar de historier där en liten tjej träffar på en sadistisk galning och åker på riktigt mycket däng.

När män överkonsumerar dataspel eller porr blir alla oroliga. Verklighetsuppfattningen kan bli skev – sägs det – om man exponeras för mycket märkligt våld. Det stämmer nog. Men att var och varannan mormor på skogspromenad lyssnar på den ena anala våldtäkten efter den andra verkar inte väcka lika många frågor.

Missförstå mig inte, jag tror varken att tanterna kommer att bli inspirerade att skaffa antika gynstolar eller börja kidnappa småflickor på lekplatser. Den sortens sammanblandning av fiktion och vardag sker nog bara hos unga och mycket ensamma personer, kvinnorna i övergångsåldern med dyra ljudboksappar är ganska långt ifrån förvirrade skolskjutare. Och det tanterna frossar i är inte brotten i sig, själva blodet brukar ju trots allt vara avklarat på ett kapitel. Fantasin som kvinnor har en dragning till är den om vedergällning. Om den långa jakten på mannen som gjort fel, en väntan på att allt ska ställas tillrätta, som kan dras ut på många hundra sidor.

Det deckarläsarna håller på med är en slags moralporr. Skurkarna är varken fyllon som hamnar i kaotiska slagsmål eller organiserade branschkriminella där den starke vinner. Nej, det är det psykologiska, sociala spelet som är intressant. Att hitta orosmakarna och de plågade själarna och hantera dem, att skilja på det som är rätt och det som verkligen inte är det.

Precis som mäns hjärnor har en inbyggd svaghet för aggression och sex verkar kvinnor ha det för att göra moraliska omdömen. Att skvallra, stå vid bybrunnen och lägga handen för munnen: »vad gjorde han sa du!«, och att analysera vilka djupa själsliga svagheter detta är tecken på, är underhållning med en viktig funktion. Skitsnacket och psykologiserandet är ett sätt att hålla samman gruppen, upprätta överenskommelser om vilka vi är, hur vi anser att man ska bete sig.

Det går att förstå, kvinnor som delar ansvar och intressen och hjälps åt att uppfostra varandras ungar måste förstås ha tydliga etiska riktlinjer.

På många skolgårdar är det förbjudet för pojkar att brottas, den mer primitiva sortens underhållning anser samhället att det vuxit ifrån. Det sociala utloppet för djuriska drifter har täppts till, och behoven får tas ut instängda i tv-spelskällarna i stället.

Men driften att tissla och tassla, döma och peka finger, har också blivit ett faux pas. Kyrktanterna, som upprätthåller den allmänna ordningen genom att ha järnkoll på vem som är för lat, vem som är för ambitiös och vem som bara glömt att putsa skorna, finns inte mer. Granntanten som har åsikter om vem tjejen borde bli ihop med, eller hur hon får se ut när hon går ut på fredagskvällen, är utrotad. Den sortens omdömen får man inte ens göra om sina egna barn, att redogöra för livserfarenhet anses som bäst bara mossigt, men oftast rent förtryckande.

Tanterna och deras intresse för moral bar förr hela samhället, nu får de nöja sig med att bära kulturen. För när någon faktiskt sprättat upp en annan får man i alla fall äntligen säga att det är skillnad på rätt och fel.

Läs fler krönikor av Anna Björklund här!

Text:

Toppbild: TT