Nina Lekander: Skippar vi bärkassen för naturen eller för törnekronan?
Toppbild: TT
När jag beglor mina smutsiga kökshanddukar och disktrasor tänker jag skuldmedvetet på Mian Lodalen och Linda Skugge. Lodalen har gått på hushållsskola och anmärkt på mitt hygienslarv i köket. Apropå Skugge hörde jag på radion om boken »Ordentliga människor« där hon ger oss sjavigare typer råd om att inrätta en »helig plats« i hemmet.
På detta ställe – helst i sovrummet, gärna i handväskan in case of kvinna – ska nycklar, mobil, kort och »maskinpark« (padda, dator, »samtliga laddare/powerbanks«) förvaras. Säkrade och förmodligen allaredan fullt laddade. Skugge har tidigare varnat för att använda disktrasan på smutsiga golv. (Förlåt ett människobarn i nödens stund. Men jag är präglad av min faster som obekymrat sög i sig Kalles kaviar direkt ur tuben. Vilket förskräckte min mamma så pass att jag fann beteendet värt att härma.)
LÄS OCKSÅ: Lekander: Även droger kan vara goda
Jag är förvisso ett fan av Skugge, men jag kan inte följa henne här. Inte så att jag inte tycker att hennes idé är god. Eller tror mig vara charmigt bohemisk, utan all respekt för heliga platser. Jag kan svära i kyrkan, men röker inte i den. Tar av mig skorna vid moskébesök. Kastar inte fimpar på gatan. Desinficerar händerna hos fysioterapeuten och bär munskydd på allmänna kommunikationer.
Emellertid och i dag verkar det som om jorden har gått om himlen som helighetens numero uno. Själva planeten Gaia med sitt heliggjorda men inte längre så »helande« klimat. För egen del har jag trampat på dessa sakrosankta tankar ett antal gånger den senaste veckan.
De ej längre flygburna änglarna till aktivister har nämligen mallsprejat på trottarerna. Budskap som: »Tödlicher denn Corona – die Klimakatastrophe« och »Der Klimawandel ist tödlicher als das Coronavirus«.
Men är det inte giftiga lösningsmedel i de färgburkar som använts? tänker jag. Som sabbar för maskrosor och ruderatväxter som försöker blomstra i betongen? Vilka i sin tur gynnar de insekter vars sammanlagda vikt lär överskrida människors med 17 gånger. Om dess antal minskar, bland annat vid vindkraftverksolyckor, vet jag inte vilka ekologiska följder som väntar oss. Det är komplicerat.
LÄS OCKSÅ: Lekander: När Systembolaget svek landsbygden
Hur mycket fossil eller annan energi krävdes exempelvis på den nyligen passerade digitala klimatkonferensen Earth day week på hotell Clarion i Stockholm? Det vet jag inte. Inte heller hur mycket regn- eller annan skog som strök med när tofustinna klimataktivister omringade Berlins riksdagshus med sina ramaskrin på papper, wellpapp och tyg. Eller hur mycket koldioxid som släpptes ut under deltagarnas förtärande av kolsyrade drycker.
Överhuvudtaget är det slående hur många som använder diverse modern teknik och samtidigt inte vill att den ska framställas.
Och den 1 maj fick vi i Sverige straffskatt på den oheliga plasten i form av livsmedelsaffärernas bärpåsar. Oavsett tillverkningssätt, cirkulär återvinning och nationellt ursprung. Det hjälps inte att kunniga har förklarat att svenska plastkassar återanvänds eller blir soppåse, samt att en tygkasse i ekologisk bomull måste brukas typ 20 000 gånger för att bli miljönyttig.
Det kan man kalla skenhelighet, eller förstås symbolpolitik. Åtgärder som gör gemene hen virrig. Satt i utanförskap. Man platsar inte.
Dock tror jag på genius loci, platsens ande. Ett flyttbart ymnighetshorn. Om jag som ung höll Galärvarvskyrkogården som en »andlig« eller åtminstone fantasifull plats – andas jag nu på flera andra, oftast öländska ställen. Jag ser naturen, dess under och likgiltighet. Den skiter i mig. Är inte hämndlysten. Struntar i människors självsmekande glorior, törnekronor och skuldkänslor.
