Nina Lykke granskar de goda skiktens lyxåsikter
Snart på en middag nära dig.
Toppbild: TT
Luxury beliefs. Nina Lykke spänner ögonen i mig. ”Du känner väl till det uttrycket?”
Jag erkänner genast att nej, det gör jag inte. Det där är en ovana jag fortfarande försöker göra mig av med, att öppet medge kunskapsluckor, tvärtemot rådet jag fick för trettio år sedan av en creddig manlig kulturskribent om att aldrig erkänna att man inte har koll på en viss författare eller bok.
Nåväl. Nina Lykke berättar att det är den amerikanske skribenten Rob Henderson, doktor i psykologi vid Cambridge, som myntat begreppet luxury beliefs, lyxåsikter. Det betecknar de politiska eller ideologiska övertygelser som en samhällselit hyser för att signalera godhet och hög status, men som de aldrig behöver ta konsekvenserna av. Som fri invandring till exempel.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Till er som inte har koll på Nina Lykke, men inte är dumma nog att erkänna det, så är hon Norges vassaste författare. Vi ses på ett hotell i Göteborg under bokmässan, eftersom jag har föreslagit en intervju. Oss emellan är den ett svepskäl för att få ta en kaffe med henne. Det är när allt kommer omkring en journalists viktigaste tjänsteförmån att få träffa intressanta personer.
Tre av Nina Lykkes romaner har översatts till svenska. Den senaste, Vi är inte här för att ha roligt, är en lustfylld satir över kulturvärlden. I centrum står en vit, medelålders, manlig författare som hamnar i en metoo-affär. Lykke säger att nästa roman bland annat kommer att ta upp de välbärgades lyxåsikter. Och att man inte kan prata om samhällsproblem. ”Den handlar om att ingen vill vara vuxen längre och säga som det är. Folk är för fega”, säger Nina Lykke.
Hon berättar hur hon kan sitta på middagar i sitt samhällsskikt, övre medelklass, och bara lyssna. ”En person sa att hon älskar att vara på Oslo Centralstation, eftersom det är en sådan mångkultur där. Detta alltså om en plats där det pågår drogförsäljning och som är ett tillhåll för kriminella.” Ett exempel på luxury belief. Nina Lykke fortsätter: “Ingen på den där goda middagen sa förstås emot, för då hade man ju framstått som rasist. Den som uttalar sådana politiskt korrekta saker får ett moraliskt övertag.”
Lykke själv står till vänster politiskt. ”Gammelvänster”, förtydligar hon, ”jag är på folket sida.” Hennes föräldrar kom från en välbärgad borgerlig bakgrund och gick in i kommunistsekter på sjuttiotalet. Som barn skickades hon till maoistiska sommarläger där alla hade uniform och fick ett täcknamn tilldelat sig. Hennes var ”Sigrun”.
När vi träffas i Göteborg pågår gängkriget i Stockholm för fullt. Norska justitieministern har just träffat sin svenska kollega och uttryckt oro för att våldet ska spilla över. Nina Lykke säger att det finns en risk att Norge får samma utveckling med segregation och gängkriminalitet som Sverige. ”Vi måste passa oss för det. Man borde börja prata om att assimilering är nödvändig för att samhället inte ska falla isär. Inte integration, eftersom det inte verkar fungera. I Norge driver den pakistanska gruppen på för kusingifte till exempel.”
Ämnet är känsligt. Nina Lykke säger att många i Norge håller med henne om detta, men att ingen vågar uttrycka det. ”Man kan bli anklagad för att vara 'brun i kanterna'. Jag är 58 och inte så rädd för att bli kallad rasist. Men jag är rädd för att förlora rätten att tala, att folk inte lyssnar för att man blir stämplad som något man inte är.”
Sådant tänker hon inte på när hon skriver. Hon är nämligen fast övertygad om att boken kommer att floppa, varje gång. Nina Lykke ler.
”Jag har alltid tänkt att jag kan skriva vad jag vill för de kommer ändå att slakta mig.”
***
