Att skilja på verk och person gäller bara vissa utvalda
Toppbild: TT
En bit in i SVT-intervjun med den populäre rappartisten frågar reportern hoppfullt om denne lämnat det kriminella livet bakom sig. Samma undran har tittaren. Artisten anses ha förnyat den svenska gangsterrappen genom att förråa den, han har också dömts till mer än två års fängelse för grovt vapenbrott, samt har koppling till ett kriminellt gäng.
I stället för att svara slår den 22-årige rapparen ner sina vackra mandelformade ögon och tystnar, tittar bort. Sedan sneglar han mot reportern. »Nästa fråga«, säger han.
SVT har kritiserats för att intervjun är alltför hovsam. Men den avslöjar ett par intressanta saker. En av dem är rapparens ovilja att tydligt ta avstånd från kriminalitet. En annan är att han är högst medveten om sin roll som förebild för unga i utsatta områden, fast kanske inte på det sätt tittaren antar, som gangster. Nej, han beskriver sig som entreprenör, någon som skapar positiv förändring genom att ge ut musik och skapa arbete åt folk i området.
Egentligen handlar inte den här krönikan i första hand om artisten, utan om kulturetablissemanget och medierna, och hur vi förhåller oss till moral och konst. Det finns två starka, sinsemellan motstridiga, strömningar i samtiden. Å ena sidan befinner vi oss i en allt strängare tid, där ett enkelt misstag, som att använda fel benämning på en viss grupp eller att påstå att det bara finns två kön, kan leda till hård kritik. Å andra sidan befinner vi oss i en nihilistisk tid, som prisar gangsterrapp, trots dess glorifiering av våld, knark och vapen.
»Skott flyger genom fönster/ Hungern i min mage provocerar mig till brott/ Om du ser nåt sticka ut ifrån min ficka, det är en Glock/ Vi gör hål i din kropp«, skaldar rapparen.
I höstas intervjuades han av SVT. Sedan januari 2021 sitter han i häktet, på sannolika skäl misstänkt för stämpling till människorov. För ett år sedan häktades han misstänkt för mord, men släpptes utan åtal. I december samma år nominerades han i två priskategorier inför Sveriges Radios gala P3 Guld. Samma bolag utsåg honom till »Framtidens artist«.
Kritiska röster har höjts mot att han kan få pris av public service. Rapparens tillskyndare i debatten hävdar att konsten ska vara fri. En rimlig princip. De förespråkar också att man ska skilja på verk och person. Även det en rimlig princip. Samtidigt måste ansvariga fundera på det lämpliga i att gangsterrapparen, som dömts för ett grovt brott och kan dömas för ytterligare ett, frotterar sig med andra kändisar på en gala. Man kan också reflektera över om kanalen P3 reservationslöst bör sända musik som förskönar en kriminell livsstil, i synnerhet om upphovsmannen visar sig begå brott. Var går den moraliska gränsen?
Ja, säg det. Uppenbarligen vet vi inte, eftersom det kan vara lite hit och dit med tillämpningen av de två nämnda principerna i kulturlivet. Det toleranta bemötandet som gansterrapparen hittills fått, kontrasteras av den betydligt njuggare inställningen till exempelvis konstnären Lars Vilks, som befinner sig mitt i en pågående konstinstallation om yttrandefrihet med sitt eget liv som insats. (»Varför skulle han prompt rita den där hunden som folk retar ihjäl sig på?« är ingen ovanlig inställning.) Eller ta författaren Ann Heberlein, som efter sitt ställningstagande i debatten om massövergreppen i Köln 2015, enligt henne själv, förlorade uppdrag och plattformar.
Både Vilks och Heberlein föstes diskret ut från kulturoffentligheten efter sina felsteg. Det är ingen vågad gissning att de inte kommer att nomineras till priser i närtid, trots att de mig veterligen inte gjort något kriminellt. Låt oss även jämföra med några bad asses, som faktiskt dömts för brott. Kan Jean-Claude Arnault göra comeback efter sitt fängelsestraff? Eller Paolo Roberto, efter att ha sonat sitt sexköp? Även dessa två är kulturella aktörer – den ene med en litterär salong och den andre med sin matlagningskonst.
Jag påstår inte att de direkt ska släppas in i värmen, men det är ändå intressant att notera skillnaden på folk och folk.
