Fyllt 55? Då kan det vara dags att snäppa upp
Med åren infinner sig en större kreativitet, skickligheten blir större, ängsligheten mindre. Idéerna blir självlysande.
Toppbild: Unsplash
”Släpp taget!” säger mannen som levt något decennium längre än jag. Han säger det med en viss skärpa. Låter han nästan arg? "Släpp taget!" upprepar han envist, flera gånger under vårt samtal.
Vi sitter i en radiostudio på Södermalm i Stockholm och spelar in ett poddsamtal. Mina gäster är två män i sextioårsåldern, Joachim Berner och Johan Norberg, som har skrivit en bok ihop om manligt åldrande. Jag försökte bjuda in en gäst till, författaren Lena Andersson, men hon avböjde prompt, med orden: "Åldrande, det är inget för mig". Så det är jag och de två männen som sitter där. Det är ett roligt samtal. Men så har vi den där lilla detaljen: "Släpp taget".
Här vill jag inflika att fördelen med att ha en kolumn som den ni just nu läser, är att man kan polemisera ohämmat i efterhand med dem man intervjuat – utan att de har en chans att försvara sig. Himla behändigt. På sin höjd kan de få in en kort replik i nästa nummer av papperstidningen, men det är ju oceaner av tid till dess. Så jag passar på att sjunga ut.
Jag har nämligen grunnat på saken – och rådet "Släpp taget" är inkorrekt. Joachim Berner ger det, dels som ett svar på hur man (jag) ska hantera att barnen blir vuxna, dels som ett allmänt livs- och karriärsråd för övre medelåldern. Först och främst är det naturligtvis en absurd uppmaning till mig som judisk mamma vad gäller mina söner. Alla begriper att det gäller att knyta upp barnen så mycket som möjligt, med hela den verktygslåda som alla högt älskande mammor har: skuld, mutor, hot, hjälpsamhet, känslomässig utpressning. Hur ska man annars få dem att komma hem varje fredagskväll?
Men än mer absurt är "Släpp taget" som anvisning till friska personer i övre medelåldern när det gäller yrkeslivet. I Joachim Berners och Johan Norbergs bok står det till exempel att man i det skedet måste inse att de bra idéerna och skarpa tankarna kommer från yngre förmågor, och därför träda tillbaka och låta de unga ta över scenen. En missuppfattning. Det är ju efter femtio – med en peak runt sextio – som människor borde kliva fram och axla de viktiga och stora rollerna.
Dessvärre har inte det svenska samhället och våra värderingar hängt med när vi blivit allt friskare och mer långlivade. Trots att det ofta påstås att sjuttio är det nya femtio, pågår en tyst diskriminering i yrkeslivet av personer över femtio, särskilt kvinnor. Den beror delvis på vanföreställningen om att inga nya vassa idéer eller tankar föds i medelåldern.
Snarare infinner sig med åren en större kreativitet, kunskaperna och yrkesskickligheten ökar, ängsligheten minskar. Själv har jag aldrig haft så självlysande idéer som nu. Dessutom kan erfarenhet och mognad bidra till ett gott omdöme. Kanske är det rentav så att de bästa besluten för verksamheter tas av personer som likt Joachim Berner gjort upp med sin självgodhet (hans ord), som betvingat sitt stora ego. Eller för den delen sådana som gråtit klart hos sin terapeut, som varit med om svek, förluster och motgångar. Vem vet om inte Joachim Berner vore en bättre chefredaktör i dag än för tjugofem år sedan.
Vi har som bekant inte råd att släppa hela den vitala gruppen 55–70 från arbetslivet (bortsett från kroppsarbetare som nått sin gräns). Det är ren matematik, eftersom pensionerna inte går ihop sig överhuvudtaget. I USA ser vi möjligtvis skräckexemplen på motsatsen, med Joe Biden, 80, och Donald Trump, 76, som bägge ännu är möjliga kandidater till nästa presidentval i USA. Någonstans i deras ålder är det ändå dags att tagga ner och lämna vidare stafettpinnen – varför inte till en 55-åring eller därikring.
***
