Hur långt kan vi gå för att hålla oss i moralisk trim?
Toppbild: TT
Det stora misstaget kopplat till Lennart Hellsing (1919–2015) var att han aldrig fick Alma-priset. Om jag hade suttit i den jury som sedan 2002 delat ut världens största barnbokspris, fem miljoner kronor till Astrid Lindgrens minne, hade jag grämt ihjäl mig.
För Lennart Hellsing var något i särklass till ordkonstnär. Hans verk, en bra bit över hundra böcker, är en nationalskatt i lika hög grad som Astrid Lindgrens. Men precis som hon levde han i en tid, inte så hemskt länge sedan, då man ibland använde stereotyper eller ord som var fördomsfulla och i dag inte anses okej.
Så det var mest en tidsfråga innan den text skulle skrivas som dömer ut Hellsing som rasist (Anna Hellgren 11/4 i Expressen). Och även sexist för den delen – då flickor i hans böcker skildras som »tjocka och feta eller pinnsmala och blåsta«. Låter som rätt stor variation i mina öron, men kan tydligen uppfattas som stötande. Herr Gurka och Selma Selleri klarar sig i avhyvlingen, men Den flygande trumman ligger illa till. Den innehåller nämligen kannibaler. Samt en illustration av Poul Ströyer av en svart afrikan med tjocka läppar. Lennart Hellsing anklagas för att ha »primitiva föreställningar om Afrika«, bland annat genom att han talar svepande om Afrika som en kontinent.
En del avfärdar kanske detta som överdrivet prussiluskande, men frågan som lyfts är relevant – och inte helt lätt. Värderingar och synsätt förändras genom historien. Ska ett svart barn som läser Lennart Hellsing behöva mötas av karikatyrer av svarta i form av afrikanska kannibaler? Hade jag velat läsa rim för mina barn om en jude med stor näsa som lånar ut pengar? Självklart inte trevligt.
Men innan vi plockar fram spritpennan för att påbörja censurarbetet finns det några saker värda att begrunda. Som författarens intention. Ville han hetsa mot en folkgrupp, beskriva den som mindervärdig? I Lennart Hellsings fall vet vi svaret. Hans ordkonst kännetecknas av motsatsen till hat. Här finns öppenhet, lek och nyfikenhet. Liksom ett stort mått av frihetlighet och anarki – här dansar gurkor och palsternackor, fattiga munkar från Skara och Kajsa Warg, så varför skulle det inte finnas kannibaler?
Hellsings mormorsmor var svart och kom från Västindien. Det var förresten från den, engelsktalande, sidan av släkten som hans dragning till rim och ramsor kom. Han var en språkekvilibrist som ägnade sig åt att förmänskliga och besjäla – inte avhumanisera – människor och ting.
Det är något vanskligt med kravet att litteratur ska vara helt i enlighet med rådande nutidsvärderingar. Alldeles frånsett att dessa blir allt strängare och snävare så är det ett oändligt arbete att tvätta ren hela litteraturhistorien. I dag anses det till exempel vara en »mikroaggression« att fråga var någon kommer ifrån. Ska sådana frågor rensas ut ur barnböcker?
Den tendens till moralväkteri vi ser i dag är inte ny. När Hellsings Boken om Bagar Bengtsson kom 1966 ska den kuriöst nog ha förbjudits på svenska bibliotek under ett antal år, på grund av bristande respekt i gestaltningen av död och begravning.
Så vad hade Lennart Hellsing själv sagt om anklagelserna om rasism? I en intervju för tidningen Vi Läser 2014 kommenterar han den då heta debatten om Stina Wirséns svarta figur Lilla Hjärtat: »Det är viktigt att ompröva saker. Man ska inte säga n-ordet, det är självklart. Men får man säga eskimå? Diskussionen har en gräns där den kan bli fånig.«
Hellsing sa också en annan klok sak: »All pedagogisk konst är dålig konst, men all god konst är pedagogisk.«
