Nina van den Brink: Andra chansen – en svensk tradition i farozonen
Toppbild: TT
Folkbildning.
Ordet känns strävt i munnen. Torrt. Som jordnötssmör. Man behöver dricka vatten efter.
Men jag vet hur betydelsefullt det är. Jag har en släkting som tog kvällskurser i redovisning när hon tröttnade på sitt jobb som kassörska. Det ledde till ett nytt jobb som ekonomiassistent. En annan släkting klarade inte av att gå klart gymnasiet som tonåring. Hon tog igen det som vuxen på ett studieförbund. Även hon kunde byta vikarierandet i en snabbköpskassa mot en fast tjänst i sitt drömyrke – barnskötare i förskolan.
Utbildning, i alla former, förändrar folks liv.
Folkbildningen är en genuint svensk tradition, med idérötter som sträcker sig ända bak till 1842 års folkskola. I över 100 år har människor fått en andra chans i studieförbundens verksamheter. Eller skaffat sig en ny hobby. Brutit ensamheten. Träffat andra människor. Gjort något nytt. Själva denna Andra chans är en genuint svensk tradition. En fin sådan. Human. Samhällsekonomiskt klok.
Motsvarigheten till folkbildningspaketet med folkhögskola, folkbibliotek och studieförbund finns mig veterligen inte utanför Norden.
LÄS OCKSÅ: Barn stör – men ibland måste vi stå ut
Folkbildning har historiskt spelat en avgörande roll för att utjämna utbildningsklyftor och lyfta vanligt folk, inte minst inom arbetarrörelsen, och visa dem deras möjligheter att påverka. Att de 4 miljarder kronor som viks åt folkbildning (cirka 1/3 av kulturbudgeten) fortfarande har en likartad betydelse bekräftas i rapporten »Folkbildning i marginaliserade stadsdelar«, från Folkbildningsrådet 2019. Människor från dessa områden deltari något högre utsträckning i folkbildning (9,5 procent jämfört med 9,2 procent för övriga) och markant mer i folkhögskolans allmänna kurs (58 procent av deltagarna).
Det är obegripligt hur någon enda politiker kan vilja förstöra detta. Det är en verksamhet som verkligen lyckas med målet att nå människor även i glesbygd. Inte bara stadsbor och en kulturvan borgerlighet. Ändå dras det ner på anslagen till både (skol- och folk)bibliotek och studieförbund i flera kommuner just nu.
Vad är det för ett elitsamhälle de är ute efter att skapa?
LÄS OCKSÅ: Producenterna skrattar hela vägen till banken
Anslagen är inte det enda problemet. I ett panelsamtal arrangerat av ABF, på Folk- och kulturmässan i Eskilstuna förra veckan, deltog Conny Brännberg, kristdemokrat i beredningen för kultur och fritid inom Sveriges Kommuner och Regioner, samt Lawen Redar, socialdemokratisk ledamot i riksdagens kulturutskott. De varnade bland annat för att ett kontrollsamhälle håller på att växa fram som står i direkt konflikt med de ideella krafter som byggt upp förenings-Sverige. Varje krona ska, enligt New public management-filosofin, redovisas nyttan med. Tillitsbaserad styrning ersätts av kontroller och redovisningsplikter som kan kväsa glöden hos vilken eldsjäl som helst som saknar revisorskompetens.
Folkuniversitetet, Medborgarskolan, ABF, Sensus … det finns ett paraply av möjligheter för den som törstar efter kunskap och som vill vara med och stärka demokratin. Får jag föreslå nya kvällskurser i den New public management-filosofi som håller det offentliga i ett nackgrepp? Endast den som är medveten kan sätta upp handen och säga: Stopp, det räcker nu!
