Nina van den Brink: Börsnoterade skolbarn och Trollhättans experiment
Toppbild: TT
Den franske presidenten Emanuel Macrons nya hårdföra kamp mot islamistisk extremism har fått en del muslimska länder att bojkotta franska varor. Trots den risk för minskad export som följer slöt det franska näringslivet i veckan upp bakom den förda politiken: »Det här handlar om att stå upp för republikens värderingar. Ibland måste principer gå före profit«, sa Geoffroy Roux de Bézieux från näringslivsorganisationen Medef till radiokanalen RMC.
Jag hajade till när jag läste citatet på TT i veckan. Det lät så otidsenligt. Åtminstone från min horisont, här i Sverige.
Nästan lika förvånande var det att läsa om att en bred majoritet i Trollhättans kommunfullmäktige i tisdags tog det radikala beslutet att stänga två skolor i kommunen, för att i stället bussa elever till andra skolor. Syftet sas vara att bryta den extrema segregation som har uppstått, där etniskt svenska barn och invandrarbarn lever nästan helt åtskilda.
Va? Politiker som vill något? Som inte – utan ryggrad, utan vilja, utan vision – låter marknaden bestämma riktning och mål?
Vad har hänt?
Inte undra på att Trollhättans föräldrar skriker i rubriker i Aftonbladet att kommunens något desperata åtgärd är en »statssocialistisk idé« och frågar sig om deras barn ska behöva lära andra barn svenska.
Nina van den Brink: SVT:s nya serie förpassar mördaren till glömska
Beslutet i Trollhättan beskrivs som ett experiment, och det är det naturligtvis. Men som experiment sett kan man tycka att det bleknar i skuggan av det stora skolexperimentet, där en hel nations skolbarn skuffats in på en marknad för att upphandla »valfri« utbildningsprodukt i syfte att efter eget (eller föräldrarnas) huvud maximera sin egen livschans. Vi har börsnoterat våra skolbarn. Om skolpengen inte höjs ideligen måste det därför sparas på barnen varje kvartal om skolkedjorna ska leverera den ständiga kvartalstillväxt som aktiespekulanter kräver. Lärare är dyrt, behöriga lärare ännu dyrare (kolla gärna Skolverkets statistik över hur andelen behöriga lärare fördelar sig mellan skolor). Dåliga elever är också dyra, därför får vi skolkedjor som Jensen som uttalat skryter om att de »förbättrat« sitt elevunderlag. Det är inget konstigt med det. Det är marknadslogik, den naturliga strävan mot vinstmaximering och monopol som finns på alla fria marknader.
Det är ett experiment så extremt att ett enda annat land gjort något liknande. Men i Chile beslöt de redan för fyra år sedan att backa, att förbjuda uttag av vinster och begränsa skolvalet, eftersom det fått så tydligt negativa socioekonomiska konsekvenser.
Det ligger något i det Johannes Klenell skrev i Arbetet om Aftonbladetartikeln: »vill ni se konsekvenserna av fria skolvalet – se vad det gjort med föräldrarna«. Inte en fundering på hur samhället ska hållas ihop. Inte en tanke till övers för andras barns behov, eller vad det skulle betyda för de egna barnen att någon gång göra något litet för någon annan.
Det har gått två år sedan Per Kornhall, författare, konsult och utredare i skolfrågor, kom med rapporten Ett söndrat land. Där hade han studerat Sveriges 30 kommuner med 50 000–100 000 invånare och funnit att i 28 av dem var skolorna segregerade, och att i 16 berodde segregationen på det fria skolvalet. Alla föräldrar väljer sin skola i ett existerande system. Ingen kan ju välja ett system som inte längre finns. Man kan naturligtvis inte klandra någon för att välja en bra skola i stället för en dålig. Men man kan klandra ett system som låter skolor bli bättre eller sämre. Och politikerna som viljelöst låtit det ske.
Ibland måste man låta principer gå före profit.
