Nina van den Brink: De grekiska myterna beskrivet på ett nytt sätt
Känn dig själv, stod det över porten till oraklet i Delfi. Det skulle också kunna stå som säljargument till de antika grekiska gudaberättelserna. Att dessa nått odödlighet, överlevt sin tids sekularisering och fortsatt att berättas, har mindre att göra med intresse för religion och historia än med just detta: Att de handlar om vår egen småaktighet, svartsjuka, avund och vår förmåga till passion och osjälviskhet.
De grekiska gudarna är allt annat än perfekta. De är mänskliga.
I veckan kommer ännu en bok om myterna ut på svenska, den brittiske komikern och antikentusiasten Stephen Frys »Mythos«. »De grekiska myterna återberättade« lyder underrubriken. Behöver varje tid sin egen framställning, rent av tolkning, av de klassiska myterna? En egen version som passar den egna tidens läsare? Fry ger själv en nyckel i sitt efterord, där han berättar om tidigare mytsamlingar som Edith Hamiltons »Mythology« och Nathaniel Hawthornes »Grekiska sagor«. Alla har sina förtjänster skriver han, men censurerade gärna de inslag av våld och erotik som är så central i det olympiska livet. Den mer sentida »The greek myths« av Robert Graves var på liknande vis fixerad vid dyrkan av »en vit gudinna«. Fry själv lät sig inspireras av Ovidius »Metamorfoser« att vara mer fantasifull i sitt återgivande.
»När jag ändrar en detalj här och där gör jag precis som folk alltid har gjort med myter. Så i den bemärkelsen tycker jag nog att jag bidrar till att hålla dem levande«, kommenterar han i efterordet.
LÄS OCKSÅ: Nina van den Brink: När rapartisteliten rycker ut i MSB:s tjänst
Stephen Frys version säger antagligen en hel del om hur vi ska känna oss själva.
»Jag kan ana vad du tänker. De där skapelserna låter ju gulliga«, skriver Fry till läsaren om de första skapelserna som sprang ur Kaos i tidernas begynnelse, innan han fortsätter sin berättelse om maktkamperna och sveken som dessa urväsen ägnar sig åt.
Min första tanke är att boken är skriven för barn. Men den tesen faller nästan omedelbart på fraser som »eftersom det inte fanns någon tid så kunde det inte finnas något dramatiskt narrativ«.
Unga vuxna kanske? Jungfrufödsel kallas för »trick«; Mnemosyne ter sig som »en ytlig, korkad och okunnig typ«. Kronos, en annan av urtitanerna, han som mäter ut tiden, liknas vid ett omoget, plågat och sårbart emo. Eller Hamlet. Eller Morrissey. Stilistiskt står boken ofta i bjärt kontrast till poesin i den västerländska litteraturens urkällor.
LÄS OCKSÅ: Nina van den Brink: På skärmen lär jag känna min omgivning på ett nytt sätt
Stilbrotten är för frekventa för att översättaren ska bli misstänkt, och bär dessutom den lättsinnigt fräcka prägeln hos komikern Stephen Fry. När man väl kommit in i det är boken oemotståndlig, även för en helt vuxen. Han känner sin tids folk. Vet att man måste tränga igenom bruset, förbi de flackande blickarna och fånga det korta koncentrationsspannet när det galopperar förbi med hård skänkel.
Fry tar inte genvägen via de mest kända och älskade grekiska myterna, som Minotauros eller Medea. Han börjar från början, och lyckas inspirera till och med i skapelseberättelsen, som liksom den bibliska och den nordiska mytologins berättelser till sin natur annars är för rapsodisk och för full av gorgoners, cyklopers och hekatoncheirers släktled för att locka de stora läsarskarorna.
En slutsats man kan dra är att ingenting förblir tidlöst om det inte uppdateras. Både till form och till tolkning.
