Nina van den Brink: Det behövs en stark aktör i stökiga förorter

Det blev konflikter i tvättstugan direkt när Migrationsverket hyrde in sig i bostadsområdet Norrberget i Söderhamn. De asylsökande drog över tvättider och städade inte efter sig, sas det. Bråken låg i luften. Migrationsverket höll kurser i tvättstugehantering, men eftersom det ständigt kom nya människor så blev effekten omärklig.

Min mamma, som är en förståndig kvinna, förstod att de nyanlända inte hade koll på de svenska tvättritualerna. I stället för att bli rasande när tvättmaskinen redan var full på hennes tvättid, så plockade hon helt enkelt ur den inkräktande tvätten ur maskinen. Sedan tog hon den felaktigt tvättande asylsökande kvinnan i armen, ledde henne till bokningstavlan, pekade på klockan som satt på väggen och pekade på sig själv. Sedan gjorde hon om samma ritual och pekade på kvinnan, och därefter på en ledig tid i bokningsschemat.

Så fick mamma tillbaka sin tvättid, undvek en onödig konflikt och bidrog förhoppningsvis till en större förståelse hos en nyanländ familj för svenska tvättstugeregler. På samma gång konstruktivt, samhällstillvänt och klokt.

Alla kan göra något. Men ingen kan ensam göra allt. Det allmännyttiga bostadsbolaget motade till sist Olle i grind genom att inrätta en särskild tvättstuga för de asylsökande.

Statsvetaren Peter Esaiasson väcker uppmärksamhet med sin nya bok om »Förorten«. I den lyfter han just bostadsbolagen, som den kanske enda starka och sammanhållande kraft som, på kortare sikt, förmår styra upp stökiga förorter. Esaiasson har under en 2-årsperiod återkommande besökt två av Göteborgs förorter, Hjällbo och Bergsjön, som polisen har listat som särskilt utsatta. Där har han intervjuat boende, totalt 886 personer, och med stöd i en vetenskaplig metod (grounded method), sammanställt 19 observationer, som han tror kan vara giltiga också för andra förorter där en stor andel pratar bristfällig svenska, är fattiga och där andelen »svensk-svenskar«, med »svenskt tänk«, är liten.

Bland slutsatserna kan nämnas att det inte är farligt att besöka dessa områden och att de boende där har i stort lika hög tillit till polis och samhällsinstitutioner som i övriga Göteborg och Sverige. Få efterfrågar att fler svenskar ska flytta in i deras område, även om det uttrycks önskemål om mer jämställdhet och mer »svenskt tänk«. Högt ligger i stället saker som ordning och reda, och minskad nedskräpning. Många är oroliga för barnens skolgång, och för de ungdomar som driver omkring utan något vettigt att göra.

Problem med skola och brottslighet kan de boende inte förväntas lösa själva. Sådant hör till samhällskontraktet och måste lösas av det offentliga. Men en del av problemen med nedskräpning och vantrivsel kan de boende påverka. För att detta ska fungera, konstaterar Esaiasson och hänvisar till forskning, krävs dock att en stark, trovärdig och legitim aktör kliver fram och ser till att regler följs. Det är här bostadsbolagen kommer in.

Det lyckade exemplet är Gårdsten, den första förort att tas bort från listan över särskilt utsatta områden, efter att Gårdstensbostäder återtagit kontrollen över offentliga platser och börjat sålla bland sina nya hyresgäster.

Att vara mer selektiv med hyresgäster betyder att vissa inte längre får hyra i dessa områden. Det är enda sättet att öka »det svenska tänket«, och bryta segregationen.  Men om det ska fungera, skriver Esaiasson, så krävs det att svensk-svenskarna i attraktiva områden accepterar att ett mindre antal människor med problem att anpassa sig till »svenskt tänk« blir deras nya grannar.

Konstruktivt, samhällstillvänt, klokt. Är vi med på det?

»Förorten« är utgiven på Timbro förlag.