Nina van den Brink: En underårig person aldrig kan ge sitt samtycke
Toppbild: TT
V var en ambitiös student med särskilt intresse för franska. När hennes lärare bad henne skriva en uppsats kändes det inte alls svårt. Men hennes pojkvän G ville ändå hjälpa henne. Han dikterade en fascinerande historia, och uppmanade henne att skriva den som sin egen berättelse. Läraren var så imponerad att hon skickade runt uppsatsen för alla klasskamrater att inspireras av.
Det var en av flera händelser som sakta men säkert fick V:s självbild att luckras upp.
Den franska förläggaren Vanessa Springora har skrivit en uppgörelseroman som nu kommer på svenska med den direktöversatta titeln Samtycket. Romanen utspelar sig i mitten av 1980-talet och handlar om när hon som 13-åring träffade en 36 år äldre författare, på en fest dit hon följt med sin mamma. Författaren visade ett smickrande intresse, de höll kontakten. Vid nyss fyllda 14 inledde hon en ett par år lång kärleksrelation med honom, omedveten om att författaren var känd för att avverka mycket unga flickor, som han sedan skrev om i sina romaner.
»Tack vare mig kunde han dagligen tillfredsställa en passion som var förbjuden i lag«, skriver Springora och förklarar hur själva samtycket gjorde att hon inte förmådde förstå att hon i själva verket var ett offer och hade rätten på sin sida.
Alltsedan dess har hon fått leva med att i hans texter ha förvandlats till »onanimaterial åt läsare med pedofila böjelser«.
LÄS OCKSÅ: Nina van den Brink: Vår ojämlikhet skulle förvåna en Marsmänniska
Droppen kom för sju år sedan när han belönades med ett fint litterärt pris. Hon beslutade sig för den ultimata hämnden: Att förvandla även honom till fiktion. Boken slog ner som en bomb i den franska debatten och chokestartade metoo-upproret i Frankrike.
Det är väl ingen överdrift att påstå att metoo i Sverige befinner sig i någon form av backlash. Men jag, och många kvinnor med mig, minns den överrumplande kraften i känslan av upprättelse som hösten 2017 bar med sig. Metoo gjorde för mig tydligt vad utsatt man är för ständiga sexuella trakasserier som kvinna, men ännu mer som flicka: Du måste akta dig för de fula gubbarna. Jag var tre när jag minns att jag fick den förmaningen första gången. Jag insåg också vad många de varit, de där fula gubbarna, och hur även relativt små övergrepp före femton års ålder lämnar outplånliga spår. Det finns alltid någon liten skuld att bära. Jag borde ju inte ha följt med den snälla fyllgubben med tablettasken och mer godis hemma. Jag borde inte ha hjälpt den främmande mannen i VW Beetlen att visa var han befann sig på kartan som han hade lagt över skrevet. Jag borde inte ha blivit så full på det årliga utomhustivolit. Man får inte slappna av. Man får inte vara slarvig. Som barn är det mycket svårt att skaka av sig skulden över att ha försatt sig i den situation som lett till ett ofredande, eller kanske, som i Springoras fall, frivilligt ha gått med på det.
Den vuxna Springora för ett långt resonemang om varför en underårig person aldrig kan ge sitt samtycke: »Den mannen var inte god. Han var faktiskt det jag redan som barn fått lära mig att frukta: ett troll.«
Under sommaren har polisen och Rädda Barnen varnat för att nätgrooming, att vuxna kontaktar barn i sexuellt syfte, ökar kraftigt när många nu jobbar och studerar på distans. Med hot och lögner, ibland med smicker och löften, förmår förövaren barnen till att aktivt göra övergreppen möjliga.
Men inte är det väl längre barnens ansvar att se till att inte råka ge sitt »samtycke« till fula gubbar? Det skulle den fortsatta metoo-debatten kunna handla om, i stället för huruvida vissa män riskerar att bli osäkra på hur de ska göra sexuella närmanden.
Samtycket kommer ut vecka 42 på Albert Bonniers förlag.
