Nina van den Brink: Klassdimensionen är avgörande – tro ingenting annat
Toppbild: TT
Förra våren kom en brittisk antologi, »Common people«, med texter av 34 arbetarklassförfattare. Antologin var resultatet av ett projekt för att stärka skribenter som saknar det många andra tar för givet: nätverk, självförtroende, referenser. Antologins redaktör, författaren Kit de Waal, varnade i samband med publiceringen för att författande är på väg att bli ett överklassyrke.
Varningen förefaller något överflödig. Medel- och överklassen har alltid dominerat på boksidan. Arbetarna har fått bida de tidens sprickor, stunder av förändring då nytt ljus tillåts sippra in, som förvandlat deras erfarenheter till det Pierre Bourdieu skulle kalla symboliskt kapital. När arbetarklasslitteraturen fick sitt genombrott i Sverige på 1930-talet gav en hel grupp nya författare sken av att stå mitt i tidvattnet när modernismen ropade på nya berättelser om maskinerna och den moderna rörelsen från land till stad. Arbetarförfattare har alltid uppfattats som autentiska.
LÄS OCKSÅ: Nina van den Brink: De grekiska myterna beskrivet på ett nytt sätt
I dag, med samhällen som på kort tid förändrats från ganska homogena till mångkulturella, har denna exotiska representation flyttats till »invandrare i förorten«. Litteraturvetaren Magnus Nilsson formulerar att det som uppfattas som »exotisk etnicitet« har kommit att legitimeras som symboliskt kapital i det litterära fältet och därmed förvandlats till en tillgång – åtminstone för vissa författare«. I sin avhandling »Den föreställda mångkulturen: etnicitet och klass i svensk samtidsprosa« skriver han om hur klassfrågor i litteratur av författare med vad som uppfattas som en icke-svensk bakgrund osynliggörs och i stället förklaras genom ett etniskt filter. Även författare med utländskt ursprung kommer förvånansvärt (eller … inte så förvånansvärt om man känner till teorierna om social rörlighet) ofta från akademiska medelklasshem. Liksom förläggarna. Kaka söker maka. Röster ur arbetarklassen låter ofta, det framgår även i rapporten, lite ängsligare, grövre, mer oslipade, lite … ja smaklösare, kanske, för att använda ett av medelklassens kännemärken: den självhyllade egna smaken som likriktare och domslut.
Den som är invandrarbarn ur arbetarklassen blir på så vis dubbelt osynliggjord, precis som kvinnor ur arbetarklassen historiskt har blivit. Det är intressant att tänka på i dessa dagar när vi diskuterar den bortgångne danske poeten Yahya Hassans förhållande till den etablerade kultursfär som tog honom till sig. På många sätt har Hassan betydligt större likheter med en arg och samhällskritisk arbetarklasspoet som Johan Jönson, än med en lekfull (och förvisso ibland arg) prosaförfattare som Jonas Hassen Khemiri, som, hur än även Khemiri tolkas »genom det etniska filtret«, är född in i den välsituerade svenska medelklassen.
För när genombrottet är avklarat, så kommer nästa hinder. Mottagandet. Det är nog ingen slump att två av de få diktsamlingar som väckt upprördhet under 2000-talet är just Jönsons »smaklösa« herpesattack på medelklassens handdukar, som ansågs polarisera mellan samhällsskikten, och Yahya Hassans attacker på förortspatriarker, som ansågs spela rasister i händerna. I veckan kom en rapport som sammanfattade lärdomarna av »Common people«-projektet. Ett i sammanhanget intressant hinder var det som kallades peer review: I den mån författarna ur arbetarklassen lyckades komma med i ett författarnätverk, där deltagarna hjälper varandra med kontakter och tips, var dessa fulla av medelklassmänniskor som upplevdes som nedlåtande.
Klassdimensionen är avgörande för både män och kvinnor, svenskar och invandrare. Det är synd att vi inte låtsas om det.
