Nina van den Brink: Netflix slarv blev till ett drev – men vem har sett filmen?
Toppbild: Pressbild
Att håren för många är viktigare än hunden blev tydligt när Netflix häromveckan hade slarvat med sin marknadsföring av en prisad fransk film. Filmen, Les Mignonnes, på svenska Snyggingar, handlar om den 11-åriga familjeflickan Amy, som växer upp med sina föräldrar och lillebror i en fransk stad. När hennes pappa åker till sitt hemland Senegal för att hämta ytterligare en fru delar Amy sin mammas förtvivlan över detta. Samtidigt i skolan, ökar hennes intresse för det coola flickgänget som tränar dansmoves på skolgården och retas med både elever och lärare. Amy lyckas komma med i gänget, som gör allt för att vinna en lokal danstävling.
Och »allt«, det betyder förstås att konsultera internet för att lära sig hur man ska dansa för att väcka intresse.
LÄS OCKSÅ: Kulturbloggen: Lena Andersson vinner på sitt allvar
På filmaffischen inför den franska biopremiären i augusti porträtterades de fyra flickorna när de glatt sprang med skolväskor i handen och håren flygande. När filmen gick upp på Netflix den 9 september valde streamingtjänsten i stället ut en grov bild från filmens själva peripeti, när flickorna inför den stora danstävlingen sminkat sig och klätt sig på ett vis som de uppfattar som vinnande. Det är en obehagligt sexualiserad scen med dessa 11-åriga flickor som plutar och putar och juckar i alldeles för lite kläder.
Twitterstormen lät inte vänta på sig. Hundratusentals inlägg anklagade filmen för att sexualisera unga flickor och Netflix för att rättfärdiga och torgföra pedofili. Alltifrån konspirationsteoretiker med poäng på QAnon-spektrat till republikanska politiker, tillika mammor till »åttaåriga döttrar«, krävde bojkott av Netflix och hotade med att barnpornografi är åtalbart i USA.
En sådan misstanke borde rimligen ha resulterat i rusning till Netflixtablån i syfte att samla bevis mot detta grova övergrepp mot barn. Det hände uppenbart inte, för i så fall skulle dessa upprörda människor ha upptäckt att filmen inte alls sexualiserar barn, utan tvärtom beskriver hur de sexualiseras. Hela filmen är en kritik mot en redan pågående hypersexualisering av prepubertala barns verklighet.
LÄS OCKSÅ: Popkulturens existensiella frågor om livet efter världens slut
Den unga debuterande fransksenegalesiska regissören Maïmouna Doucouré har i intervjuer berättat att hon ville skildra sin egen situation under uppväxten och slitningarna hon upplevde mellan ett traditionellt senegalesiskt familjeliv och det moderna västerländska samhället. En av filmens verkliga styrkor är just detta: Att den inte alls moraliserar, inte över patriarkala traditioner och religiösa dogmer, inte över det sexualiserade moderna samhället. Doucouré bara visar oss hur livet i våra moderna samhällen ter sig för alla barn som har en mobil.
Netflix pudlade snabbt och bad om ursäkt, inte för att de visar filmen, utan för att de på så missvisande vis marknadsfört den. De bytte samtidigt ut den provocerande bilden, mot en närbild på Amy, som spelas av en ung skådespelerska, Fathia Youssouf, med en imponerande finkalibrerad känslighet i mimiken.
Så vad är då sensmoralen av detta? Kanske att man åtminstone borde klappa pälsen innan man kölhalar hunden. Att allt detta skymmer möjligheten att diskutera ett viktiga ämne: Vad barnen, medan vi grälar om Netflix dåliga fingertoppskänsla, lämnas ensamma med i sina mobiler. Och att alla, särskilt ni med prepubertala döttrar, borde rusa till tv-soffan för att se den här filmen.
