Nina van den Brink: SVT:s nya serie förpassar mördaren till glömska
Toppbild: SVT PLAY
Det var i brittiska The Guardian jag först såg de suddiga bilderna på en hukande och pösmagad man med stor ryggsäck. Nyheten om att den danska »ubåtsmördaren« flytt, och snabbt infångats, spreds snabbt i internationell press. Publiciteten stod i skarp kontrast till den nya SVT-serie som jag just satt och tittade på, Utredningen. Trots att tv-serien handlar om mordet på Kim Wall så visas inte en enda bild på hennes mördare.
Tempot i Utredningens sex avsnitt är långsamt, vilket bidrar till en dokumentär känsla av en polisiär förundersökning. Vi följer polischefen verklighetens utredare Jens Møller, som spelas av Søren Malling, från det att han först hör talas om en sjunken ubåt och en försvunnen svensk journalist. Han fattar misstankar direkt och inleder med stort allvar en mordutredning utan att ha bevis ens på att Wall är död. Trots att utgången är känd för tittaren så är det oavbrutet spännande att följa hur Møller och hans team ritar kartor över havsströmmar, följer rykten, går igenom datorer och får frivilliga och dykare att söka av stränder och havsbotten i veckor i sträck.
Kulturbloggen: Klas Östergren hoppas på tredje gången gillt
Det finns ingen anledning att moralisera över människors drift att veta mer och få fler detaljer om verkliga brott. Det är som det är och alltid har varit. Men nog finns det fog för att säga att true crime, parallellt med dokusåpatrender och true story-stämplade bokomslag, har haft sin höjdpunkt efter millennieskiftet? Resultatet ser vi i streamingtjänsternas topplistor, och i poddar som Rättegångspodden och Mordpodden. Och i det faktum att terrordådet på Utøya i Norge, trots att det inte ens gått tio år sedan 69 ungdomar sköts ihjäl, har hunnit filmatiseras tre gånger; av en svensk, en norsk och en brittisk regissör.
Hjälp till inlevelse och ett behov av att förstå? Eller ett frossande i andras olycka? Om det går åsikterna isär. Carina Höglund är en av dem som driver på för en reglering av true crime-medier efter att de flera gånger tagit upp mordet 2008 på hennes 10-åriga dotter Engla.
Det är uppenbart att regissörerna bakom Utøya-filmerna har varit medvetna om dilemmat och sökt ett annat sätt att berätta om detta öppna, blödande sår. Svenska Carl Javér avstod i filmen Rekonstruktion Utøya från dramatisering. I stället tog han överlevare till ett kalt rum och lät dem visa och berätta hur de överlevde. Norska Eric Poppes film Utøya 22 juli är dramaturgiskt klassisk med en huvudperson, Kaja, som kämpar för att överleva. Men Poppe avstår från att visa mördaren, mer än i silhuett på långt håll. Perspektivet är de flyende ungdomarnas: en obegriplig situation, helt omöjlig att få grepp om och mycket skrämmande. Brittiske Paul Greengrass jobbar i Netflixserien 22 juli på liknande vis, men med fokus på hela det omgivande samhället.
Kulturbloggen: Att läsa Louise Glück är att stiga in i förändringens landskap
Utredningen tar ytterligare ett steg. Det är mycket imponerande av regissören Tobias Lindholm att göra en tv-serie om det brutala mordet på Kim Wall, som skedde för bara tre år sedan, och ändå lyckas bevara brottsoffrets integritet och värdighet.
Lika viktigt är att mördaren förblir så obetydlig. Han har inte ens ett namn. Han har begått det grövsta brottet och för det ska han förpassas till evig glömska. Det är allt.
Det är fint att lite av Kim Walls imponerande reportagearbete visas upp. Tv-serien lyckas, trots att hon aldrig syns i bild och inte representeras av någon skådespelare, med att göra brottsoffret till den betydelsefulla människan, den älskade, respekterade och saknade. Den för vars skull varje sten vänds och hela havet genomsöks.
Utredningen visas på SVT Play.
