Nina van den Brink: Två år dröjde det – men nu ruskar Metoo om Frankrike
Toppbild: AP
Vi är vana vid att se bilder på franska uppror. Är det inte traktorer som blockerar vägar så är det Nuit debout eller Gula västar som samlas på torg. En gäspning således när en folkmassa samlades utanför Pleyelsalen i Paris den 28 februari, där priset för bästa franska regi strax skulle delas ut till Roman Polanski – på demonstranternas skyltar kallad Violanski (viol = våldtäkt) – för hans film »J’accuse«, om Dreyfusskandalen.
Eller? Hur vardagligt är det egentligen?
En blick över de församlade visar att det är nästan bara kvinnor. Mannen de protesterar mot är en av världens främsta filmpersonligheter, tillika mannen som när han riskerade åtal i USA för våldtäkt mot minderårig flydde till och fann en frizon i kulturmännens Mekka – Paris.
Bilderna på skådespelaren Adèle Haenel – som med en värdig gest med handen höjd över huvudet lämnade salen i samma ögonblick som priset annonserades, tätt följd av regissören Céline Sciamma och filmteamet bakom »Porträtt av en kvinna i brand«, där Haenel spelar huvudrollen – ser snarare amerikanska ut. I Frankrike är uppror relaterade till klasskamp. Strejker och gaturevolter (så vardagligt att de förkortas manifs på franska) handlar om jämlikhet: om arbetsrätt, pensioner, bönders möjligheter att leva på sin produktion. Det handlar om frihet: om flyktingars mänskliga rättigheter, om yttrandefrihet på nätet och frihet från övervakning.
Men inte om kvinnors rättigheter.
Broderskap.
Det var detta Katarina Frostenson kände så starkt när hon mitt under metoo-vintern flydde till Frankrike med sin sexbrottsanklagade make Jean-Claude Arnault. I sin anklagelsebok »K« från 2019 framförde hon tesen att njutningslösa svenskar missförstår en fransmans starka närvaro: »fransosens sol och glans, hans désir – detta svåröversatta ord – och la jouissance, njutningen. Skumma saker för svensken: att öppet vilja vara åtråvärd, att gilla att tjusa och att vara elegant. Du har för snygga skor, för vackra skjortor, min käre. Bara det är nog«, skrev hon, övertygad om att de »avundsjuka megäror« som hon ansåg låg bakom anklagelserna mot Arnault aldrig skulle tillåtas ta ton i Frankrike.
Länge tycktes hon ha rätt. Metoo-vågen slog aldrig riktigt in i Frankrike när den forsade över världen för två år sedan. I stället skrev de stora franska tidningarna lite storögt om Weinsteinåtalet i USA och om mansfria festivaler, sexbrottsdömda fransmän och branschanklagelser som »Tystnad tagning« i Sverige. De många kvinnliga vittnesmål som trots allt pågick i franska sociala medier nådde aldrig in i samhällsdebatten.
Men något har hänt. Och motståndet mot sexismen mot kvinnor tog vägen via barnen.
I november gick Adèle Haenel ut i tidningen Mediapart och hävdade att hon utsattes för sexuella trakasserier av en känd filmregissör i samband med att hon spelade in sin debutfilm, från det att hon var bara tolv år, och tre år framåt. Strax efter gick en ny kvinna ut och anklagade Polanski för att ha våldtagit henne, som då var 18 år, på 70-talet. Och i början av året släpptes så den omskrivna boken »Le consentement« (»Samtycket«) där förläggaren Vanessa Springora berättade om hur hon vid 13 års ålder groomades av en nästan 40 år äldre fransk författare och blev hans flickvän i några år. Boken har väckt skandal i Frankrike och kritiken mot kulturvärlden som känt till hans ständiga affärer med minderåriga flickor, och oftast skojat bort dem, är hård.
Rättsligt efterspel väntar nu – sent omsider.
