Nina van den Brink: Vår ojämlikhet skulle förvåna en Marsmänniska
Toppbild: TT
Jag parallelläser litteraturvetaren Nina Björks nya bok Om man älskar frihet och den franske nationalekonomen Thomas Pikettys Kapitalet och ideologin och överraskas av hur lika de från sina helt olika utgångspunkter resonerar. Båda har som huvudärende att slå fast att den ojämlikhet som har skenat i västvärlden sedan 1980 inte kan skyllas på globalisering eller någon kraft utom vår kontroll. Ojämlikheten – att de rikaste tio procenten blivit hejdlöst rika samtidigt som allt fler faller under fattigdomsgränsen – har vi aktivt valt.
Genom att inse det kan vi också välja bort den.
Medan Piketty granskar statistiska tidsserier över långa tidsperioder och jämför med förd politik så fokuserar Nina Björk på ideologiska skrifter och uttalanden och destillerar fram deras betydelse. Nina Björks bok spinner vidare på de tankegångar som Björk mejslade fram redan i sin avhandling Fria själar, från 2015, om hur de jämlikhetssträvande västerländska samhällena legitimerar att de trots sina ideal är så ojämlika. Hon visade att urliberalerna Locke och Mills tänkande bygger på att människors kroppar inte har några fysiska behov. Samhällets jämlikhet, hävdade hon, motiveras med att alla människor har en kropp vars arbete de kan sälja, men bortsåg från att vissa människors stora ägande av mark och produktionsresurser begränsar andras möjligheter. Syftet med Om man älskar frihet tycks vara att bemöta motargumenten.
Nina Björk är den sortens tänkare som tänker för tänkandets egen skull. Det betyder att hon inte funderar över exempelvis meritokratins nackdelar och fördelar, utan hon funderar över vad meritokrati betyder, egentligen. I Om man älskar frihet beskriver Björk ett panelsamtal där förre Folkpartiledaren Bengt Westerberg sa att han var medveten om ojämlika förutsättningar och betonade att det är för att jämna ut förutsättningarna som det är så viktigt med förskola redan från ett års ålder.
Björk kommer fram till att vad Westerberg faktiskt säger är att föräldrar borde avskaffas, om han menar allvar med »lika förutsättningar«. Hennes slutsats är att han, och andra liberaler, inte menar allvar, och att talet om merotikratin snarare är vår tids sätt att legitimera ojämlikheten som vi lever i. Den som inte lyckas, trots »lika förutsättningar« är ju bara dålig och förtjänar sitt öde.
»Är det lagom många år av ohälsa som drabbar lågutbildade människor jämfört med högutbildade, ger skillnaden i risken att drabbas av sjukdomar incitament nog för att vi ska ta oss i kragen?« frågar Björk retoriskt.
Gemensamt för dessa texter är att själva äganderätten ställer till problem. Nina Björk tror på att kompensera så att vi i stället för »lika förutsättningar« har »lika utfall«. Hon och Piketty möts återigen i sina tankar om medborgarlön. Många stegrar sig i förfäran inför tanken att människor skulle få en massa pengar utan att lyfta en hand, men frågan om medborgarlön börjar bli svår att avfärda. Förutom tunga förespråkare så nämns det ofta som en möjlig lösning på framtida massarbetslöshet i spåren efter en utbyggd ai-robotisering. Man kan också ganska lätt vända på debatten och fråga sig hur många av kritikerna som har ärvt pengar både en och två gångar utan att lyfta ett finger för det?
Här blir Björks besynnerliga grepp att förklara jordlig ojämlikhet för en marsmänniska intressant. Nuets makt, skriver Nina Björk, »har alltid varit i tjänst hos dem som inte önskar förändring«. Vi tycker helt enkelt att det som är, är normalt.
Men för den som är ny på jorden skulle nog ett system som ger allt till några få och inget till massorna framstå som inget mindre än radikalextremistiskt.
