Nina van den Brink: Varför verbalt attackera ett folk som sörjer?
Toppbild: TT
Macbeth vet vad man riskerar genom att lita på någon. Han har själv utnyttjat kung Duncans förtroende till att döda honom i hans eget hem. När Macbeth blir kung vågar han därför inte lita på någon. Det Macbeth gör i Shakespearepjäsen med samma namn är att döda själva tilliten. Och beseglar därmed sitt eget öde.
I den internationella coronadebatten framstår det något onyanserat som att svenskarna gjort tvärtom: beseglat sitt öde genom att känna tillit. Visst utmärker sig de nordiska länderna genom att ha en förhållandevis hög nivå av tillit till myndigheter och institutioner, det framgår inte minst av den återkommande undersökningen World values survey. Men stämmer det därför att vi har suttit på våra rumpor och nickat tillitsfullt till allt Anders Tegnell och hans kolleger på Folkhälsomyndigheten har sagt? Det framstår som en förenklad bild av Sverige och de människor som bor inom de gränser som definierar dess territorium. Det krävs ingen omfattande tur på sociala medier för att se att folk har protesterat. Så även delar av virusexpertisen. Läkaren Björn Olsen i Uppsala har varit kritisk sedan början (bland annat i intervju med Ebba Blume i Fokus). De 22 forskarna som skrev debattinlägget där de ifrågasatte det som de ser som ett farligt experiment är också svenskar.
Vad är det ens vi menar när vi pratar om tillit? Timothy C Earle och George T Cvetkovich hänvisar till Thomas Gallant i sin bok »Social trust: toward a cosmopolitan society« (1995) när de beskriver hur tillit för antikens greker var ett sätt för individer att hantera livshotande osäkerhet, på den tiden riktat till en mindre krets av släktingar, vänner och grannar. Även under feodaltiden var tilliten interpersonell, baserad på en människas hedersord, och därmed möjlig i en vidare skara. Från början fanns en medvetenhet om att med tillit följde risk, det är detta spel mellan tillit och svek som Shakespeare bygger »Macbeth« på. I takt med att borgarklassen växte ökade behovet av samhällets skydd; och i våra dagar har den sociala tilliten en opersonligare innebörd, en tro på en samhällsskyddande moral, med inbyggda dygder som välvilja och noggrannhet. Tilliten är alltså något definierande för västerländska samhällsbyggen, som har tagit olika grad av skada av historiens maktmissbruk.
Undersökningar har visat att 70 procent av svenskarna har stöttat den svenska strategin. 30 procent har alltså inte gjort det. Ett rimligt antagande är att båda sidor har lyssnat på Folkhälsomyndigheten, jämfört det med vad kritiker sagt, läst vad medier i andra länder skriver och bildat sig en uppfattning. Att ta till sig fakta och sedan välja åtgärd har, även om underlaget är otillräckligt, inte med tillit att göra. Strategin som skulle hålla även i det långa perspektivet lät för många rimlig. FHM valde. Vi valde väg.
Ingen kan ännu säkert sia om vad som är rätt på lång sikt, men blicken fastnar framför den där ettan vid åldersspannet 0–9, i de fasliga kurvor som ritas upp varje dag, och då önskar jag så att vi kunde börja om. Jag tänker på Amin och Rikard, unga män i 20-årsåldern. På alla hundratals gamla och sjuka som dött i ensamhet på vårdhem.
För visst har vi visat tillit, men i ett annat sammanhang: När masstestningarna upphörde, när samhällsspridningen var ett faktum och den huvudsakliga strategin blev att platta till kurvan och skydda de äldre – då isolerade vi oss för att platta till kurvan, vi slutade besöka våra mammor och farfäder och vi visade tillit till att de institutioner som skulle skydda de äldre faktiskt gjorde sitt. Likt Macbeth står vi i fasa för den tilliten nu.
