Nina van den Brink: Vi lever i ett samhälle där våra misstag förföljer oss

Händerna som trevade över väggarna som rörde sig, buktade inåt, rörelser i ögon­vrån. Aldrig hade jag sett något liknande, aldrig blivit så berörd, så skrämd, så informerad. Roman Polanskis gestaltning i »Repulsion« stansades in i mig när jag första gången såg den någon gång på 80-talet och väckte hela min förståelse för vad det innebär att ha ångest. Jag kastade mig över de Faustlika BB-avtalen i »Rosemary´s baby«, fortsatte med den humoristiska »Vampyrernas natt«. Jag var inte den enda att utse Polanski till Regissören framför andra regissörer. Vi var många som dissekerade hans filmer, analyserade »Chinatown« och försökte bena ut handlingen i »Tess«. De nya filmerna var inte lika konstnärligt rena, men modernare, rappare. »Frantic«. »Bitter moon«. Vi tyckte oss se något jagat i hans filmer, något vi tolkade som följden av en traumatisk uppväxt i Krakows judiska getto, med en far som mördades i Auschwitz, eller som spöklika skuggor av hans av Mansongänget mördade hustru och ofödda barn.

Aldrig pratade vi om att Polanski hade stått anklagad för sexuella övergrepp på en minderårig flicka i USA 1978, flytt domstolen och hamnat i Paris. Vi visste inte om det. Sociala medier fanns inte. Vi såg filmerna, igen och igen, och beundrade en mästerlig konstnär.

40 år senare är informationen om det misstänkta brottet det första någon får veta om Polanski på engelskspråkiga Wikipedia. När Polanskis förra film »Based on a true story« visades på Stockholms filmfestival för två år sedan var vi en glest spridd skara i publiken. I Paris fick visningar av hans nya prisade film »J´accuse« ställas in i samband med premiären i förra veckan, efter att demonstranter blockerat ingången till biografer.

Millennieskiftet kom emellan. Internet bredde ut sig, informationen om Polanski fanns snart bara en googlesökning bort i fickan.

Det finns en rasande kraft i rörelser. I mobbar finns det bara destruktion. Just nu avhandlas förtalsmålet mot Cissi Wallin i rätten, på många sätt orättvist, eftersom målet gäller att hon har berättat sin egen historia. Om inte så många runt omkring Wallin – utan att själva veta vad som hänt – hade upprepat och agerat på hennes anklagelser så skulle inte skadan för den utpekade ha blivit så stor.

Små förseelser, grova brott, kanske inget brott alls. Juridiska domar, frikännanden, nedlagda förundersökningar. Exemplen som finns är många och sinsemellan helt olika, men min poäng är densamma. Det slutar inte väl för ett samhälle när alla samtidigt dömer ut en person. Det är något bra att människor är lojala med dem de står närmast. Partiska rent av. Till och med beredda att stötta en vän som är skyldig för att ge denne en chans att bättra sig. Inget av detta uppmuntras när mobben svingar.

Vi lever i ett samhälle där inget längre glöms. Där alla våra misstag och brott förföljer oss över landsgränser och genom decennier. Vi kan glömma och förlåta. Men google glömmer aldrig och förlåter aldrig.

Frågan är om vi är mogna för det.

Personligen slits jag åter mellan Polanskis nya storfilm »En officer och en spion« (som den heter på svenska), där han tar sig an ett av Frankrikes stora rättsövergrepp, Dreyfus­affären, och flera nya anklagelser om sexuella övergrepp mot honom. Bland annat från 1975.

Men frågan är mycket större än Roman Polanski. Svensk kriminalvård behandlar fångar i syfte att de en dag ska kunna gå tillbaka till ett liv utan missbruk och återfall i brott. Andelen återfall efter tre år har i Brås statistik minskat från 42 till 29 procent sedan millennieskiftet. Kan vi hålla de nivåerna om juridiskt sonade brott aldrig blir socialt sonade?

Skampålen är ständigt aktuell Anno Googli. Dumstruten väntar i sitt hörn.