Nio krönikor i en

Denna krönika består av nio lika stora delar. En krönika i Fokus ska vara 3 500 tecken lång. Liksom George Perec skrev en roman utan bokstaven e, antagligen för att utmana skrivandets meningslöshet, är dessa bitar precis 350 tecken. Jag satt i morse med nio uppslag och iakttagelser, och kunde inte välja bort något. De sista 350 tecknen är mellanrum.

Ateister är suspekta. Vi saknar ödmjukhet sägs det. Det anses nämligen ödmjukare att påstå att Gud finns, än motsatsen. Att vara agnostiker är mer respekterat. Och tvivlare, det är bra. Men ingen respekterar den som är agnostiker rörande sånt som inte är religiösa orimligheter. Då är det bara knasbollar som inte är så att säga ateister. Mysteriöst.

Nu är jag nog fri, tänker jag, har inte saknat honom i dag. Men att bli kvitt en hjälplös förälskelse är det omöjligaste av företag. Ty livet är kort, men timmarna äro långa. Och det är under timmarna som längtan ska uthärdas. Hjärnan säger förnuftiga ting, men det hjälper inte när en annan del minns hur det var, och förstår hur det kunde ha blivit.

Kärleken förblir likadan, fast det stundom hävdas annorlunda. Själen förändras inte. För hundratjugo år sen skrev Victoria Benedictsson, med vars olyckliga kärlekshistoria det bara är alltför lätt att känna sig befryndad, i en dagboksanteckning: »Jag tänker nästan icke på honom. Jag är fri!« Och tre veckor senare: »Jag är således långt ifrån läkt.«

Det finns en självklar lösning på teodicéfrågan, den som undrar hur Gud kan tillåta lidande om han är allsmäktig och god. Lösningen är att lidandet är gott. Vid katastrofer brukar kristna extremister förfäkta och utgå från det. Och då blir nästa fråga varför bara extremister accepterar detta självklara. Om man tror, varför betrakta lidande som ont?

Människan äger ett motstånd mot att kasta skräp på gatan. En parkerad cykel med korg på styret: då lägger folk sitt skräp i korgen. Allt för att inte skräpa ner. Även i prång och naturliga utrymmen som liknar behållare placerar vi våra glasspapper och begagnade kaffemuggar. Något väsentligt säger detta om människan, jag har bara inte kommit på vad.

I skönlitteraturen ska dialogen avpassas för ögat, i dramatiken för örat. Ändå bör de skrivas på samma sätt. Dialog skriven så som människor talar känns märkligt nog aldrig som en verklighetsåtergivning. Det är något med tempot. Den bearbetade dialogen däremot, det strama och avskalade talet, blir på vägen till ögat och örat mer likt verkligheten.

När man tar ett foto av en plats man finner underskön och speciell så är den aldrig det när fotot framkallats. Detta är samma fenomen som att verklighetstrogen dialog inte upplevs likna hur vi pratar. När verkligheten förflyttas till ett konstmedium – foto, boksida, scen – känns inte den slaviska avbildningen som avbildning, utan som falsk och tom.

Klen dialog låter så här: »Va fan, hörru, nu gör du mig besviken, kan du inte göra som jag säger snälla.« Bättre dialog så här: »Du gör mig besviken. Varför gör du inte som jag säger.« Det första exemplet är så smetigt att läsarens utrymme stryps. I det andra uppstår den skärpa och precision man inte har när man talar, men som man tror att man har.