Nobelpris i tiden.

Det är samma fråga varje gång.

Vi har vant oss vid att alla kontrakt är under ständig omförhandling. Skriv på köpekontraktet för en flygresa till London, till exempel. Så snart du skakat virtuell hand med mrjet, flygresor.se, eller vad du nu använder, börjar den verkliga förhandlingen.

Vill du ta med bagage? Omförhandla.

Vill du ha något att dricka? Omförhandla.

Vill du ha någonstans att sitta? Omförhandla.

Ryanairs förtjusande vd Michael O’Leary har lekt med tanken att vi måste teckna nytt kontrakt om vi råkar bli kissnödiga på resan.

Det är som om hela världen har tagits över av danskar, en nationalitet känd för att inte låta en så simpel sak som en underskrift grumla glädjen av att mangla alltihop en gång till.

Och vid hyrbilsdisken, alltså, för det var där jag började. Samma fråga varje gång: Skulle jag vilja betala en extra slant för att slippa självrisken?

Oliver Hart och den amerikaniserade finlandssvensken Bengt Holmström, som den här lördagen tar emot Riksbankens pris till Alfred Nobels minne, borde ha något att säga om just den saken. Kontraktsteorin förklarar självrisker med att folk skulle bli slarvar utan sådana. Moral hazard heter det på nationalekonomins modersmål, amerikanska: kostar det oss inget att repa, buckla och krocka, kommer vi att repa, buckla och krocka.

Så varför får jag ständigt denna uppviglande fråga om att slippa självrisken? Är hyrbilsbolaget illa skolat i nationalekonomi?

Förklaringen är nog en annan. Ungefär såhär: lättsinniga, vårdslösa människor som är benägna att repa, buckla och krocka, är inte den sortens människor som oroar sig i förväg. De kommer följaktligen inte att bekymra sig över att behöva betala en självrisk, så länge den bara är en högst eventuell kostnad, någonstans i framtiden. De nöjer sig med det billigare originalkontraktet.

För ansvarsfulla, aktsamma människor som inte repar, bucklar och krockar, är det precis tvärtom. Deras ansvarsfullhet innebär just att de tänker i förväg och undviker risker närhelst de kan. Får de ett erbjudande om att slippa betala självrisk, tar de erbjudandet och känner sig ännu lite säkrare. De tecknar gärna det dyrare tilläggskontraktet.

Så biluthyrningsbolaget gör en riktigt bra affär. De som löper störst risk att tvingas betala självrisken, är de som också är bekymmerslösa nog att inte köpa bort den kostnaden. De som aldrig tvingas betala självrisken och vars ordentlighet är ett vaccin mot moral hazard, är också de som oroar sig tillräckligt mycket för att vilja betala extra för att vara säkra på att slippa självrisken.

Med andra ord: alla betalar extra.

Det här är förstås, än så länge, en högst ovetenskaplig teori. Men jag inbillar mig att det är den sortens funderingar – klädda i matematiska formler och en faslig massa forskning – som Hart och Holmström ägnat sina kontraktsteoretiska liv åt.

Nu är inte alla kontrakt lika lättbegripliga som ett hyrbilsavtal. Holmström har till exempel ägnat en hel del tid åt att fundera på hur man ska konstruera ersättningskontrakt för företagsledare, utan att uppmuntra dem att bete sig som giriga grisar på företagets bekostnad. Han verkar ha haft blandad framgång. »Min personliga åsikt är att strukturerna är för komplicerade i dag«, svarade han diplomatiskt när Sveriges Television frågade om saken.

Och den största utmaningen? Den borde vara uppenbar för alla.

Ända sedan Thomas Hobbes har samhällskontraktet varit liknelsen för hur förnuftiga människor kommer överens och bildar samhällen. Nu spricker kontrakten i land efter land. Inga nya överenskommelser är färdigförhandlade. Självriskerna är höga och sällan möjliga att köpa bort.

Kanske är det dags för nationalekonomerna – åtminstone de av Harts och Holmströms slag – att kliva in i samhällsdebatten igen?