Northvolt är Sverige, i miniatyr
Ingen tar ansvar, inga huvuden rullar. Det är den gängse modellen vid skandaler, så även i Northvolt. Borde vi skapa en svensk hederskultur?
Toppbild: TT
Edward Blom påminde oss nyligen om något viktigt. Jag tänker då inte på hans försvar för den fula men tydligen goda moderatsemlan, utan på hans artikel här i Fokus om mensurfäktning, där han vidrörde en av duellerandets centrala aspekter: hedern.
De tyska studenterna tvingades att “alltid försvara sin heder – med blanka vapen om så krävdes. Om någon blivit kränkt var han enligt konvenansen tvungen att utmana den som betett sig illa på duell, varvid alltför ofta minst en avled.”
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Nutidsmänniskans svar på kränkning är som bekant en vänd rygg, verbala utfall eller ett argt nätinlägg. Ett civilisatoriskt framsteg. Men har ändå inte lite av barnet försvunnit med badvattnet? För vad duellanten åstadkom – inte helt frivilligt, han var ju pressad av kulturen – med att betala i blod för sin sak, var att understryka sakens betydelse. Och det med oerhört mycket större styrka än en vred emoji. Därmed minskandes manöverutrymmet för parasiter, elakingar och svekfulla vänner och kolleger; de riskerade ju rent bokstavligen svåra mothugg.
Vidare visade Blom att det finns värden som inte mäts i sådant som pengar, börd, titlar, makt, fördelaktigt utseende. Och eftersom det finns ett inte föraktligt antal hederslösa individer i samhällspyramidens topp, och många hedersmän och kvinnor på dess botten, skulle väl den där pyramiden plattas till lite, om vi viktade upp hedern en smula? Vilket måste anses gott i ett jämlikhetssträvande land där frasen “människors lika värde” predikas titt som tätt.
Ordet heder, ska sägas, har i och med invandringen från hederskulturer – som också kan kallas skamkulturer – fått en otrevlig bismak. Dels för att det gynnar ögontjäneri, till skillnad från skuldkultur, där det i princip uppmuntras att öppet ta ansvar för begångna fel. Dels för att förseelsen/brottet svärtar ner även släkt och familj. Därav det för oss ofattbara att en far kan mörda sin dotter med moderns fulla stöd. Men det är alltså den raka ryggens personliga heder jag här vill dra min lans för.
Detta skrivet apropå Northvolt. Och grundaren Peter Carlssons reaktion på SVT:s fråga "Hur det känns?" att ha tjänat 200 miljoner kronor på det skattefinansierade dunderfiaskot.
“Jag tycker att det är en otroligt dum fråga”, sa Carlsson.
Det tycker nog inte alla de som flyttat till Skellefteå, till jobb som nu inte finns, och bostäder som faller i värde. Min gissning är att de är betydligt mer talföra inför hur-det-känns-frågan: Ledsen. Lurad. Vill ha svar.
Påminner förresten inte Northvoltskandalen om något. Få se nu… Ja, just det! Den uselt skötta Palmeutredningen. Ingen tog ansvar, inga huvuden rullade. Men vänta lite. Var det inte samma med tsunamin 2004? Landet med flest drabbade turister var nästan sist att reagera. Ingen tog ansvar, inga huvuden rullade. Samma med det utdragna justitiemordet på allmänläkaren och obducenten i Catrine da Costa-fallet, och de bisarra turerna kring nerknarkade seriemordsserieerkännaren Thomas Quick. Ingen tog ansvar, inga huvuden rullade.
Northvolt är Sverige, i miniatyr.
Nu är det ju inte så att korrektiv helt saknas, mot högt positionerade klantskallar, exploatörer och allmänt otursdrabbade ansvarsbärare – somligas skepp kapsejsar ju utan deras egen förskyllan – men huvudinstrumentet par préférence är så trubbigt och hårt, och talar så starkt till våra lägsta instinkter, att det gärna kunde få en mer undanskymd roll.
Jag tänker på drevet.
Journalister i flock är ingen vacker syn, inte heller den ensamme näthataren vid skärmen. En bättre ordning vore därför om fler makthavare hedersamt och tydligt ber om ursäkt, förklarar sig och, där det är befogat, avgår när det skitit sig. Eller om de vägrar får kicken. Som i sportens värld, där tränare sparkas eller själva avgår stup i kvarten när resultaten går emot.
Drevet är piska, hedern är moral; det senare både smakligare och mer samhällsbyggande.
Hedersamt är också att betala av på sin moraliska skuld. Inte nödvändigtvis i blod, som Edwards fäktare. Men varför inte där det garanterat svider, i plånboken? Därför här ett tips till Peter Carlsson: Starta en omställningsfond för den drabbade bygden.
Då ska du se att nästa gång du möter din spegelbild, står där en man av heder.
***
Läs även: Guldregn över Northvolts toppchefer
Edward Blom påminde oss nyligen om något viktigt. Jag tänker då inte på hans försvar för den fula men tydligen goda moderatsemlan, utan på hans artikel här i Fokus om mensurfäktning, där han vidrörde en av duellerandets centrala aspekter: hedern.
De tyska studenterna tvingades att “alltid försvara sin heder – med blanka vapen om så krävdes. Om någon blivit kränkt var han enligt konvenansen tvungen att utmana den som betett sig illa på duell, varvid alltför ofta minst en avled.”
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Nutidsmänniskans svar på kränkning är som bekant en vänd rygg, verbala utfall eller ett argt nätinlägg. Ett civilisatoriskt framsteg. Men har ändå inte lite av barnet försvunnit med badvattnet? För vad duellanten åstadkom – inte helt frivilligt, han var ju pressad av kulturen – med att betala i blod för sin sak, var att understryka sakens betydelse. Och det med oerhört mycket större styrka än en vred emoji. Därmed minskandes manöverutrymmet för parasiter, elakingar och svekfulla vänner och kolleger; de riskerade ju rent bokstavligen svåra mothugg.
Vidare visade Blom att det finns värden som inte mäts i sådant som pengar, börd, titlar, makt, fördelaktigt utseende. Och eftersom det finns ett inte föraktligt antal hederslösa individer i samhällspyramidens topp, och många hedersmän och kvinnor på dess botten, skulle väl den där pyramiden plattas till lite, om vi viktade upp hedern en smula? Vilket måste anses gott i ett jämlikhetssträvande land där frasen “människors lika värde” predikas titt som tätt.
Ordet heder, ska sägas, har i och med invandringen från hederskulturer – som också kan kallas skamkulturer – fått en otrevlig bismak. Dels för att det gynnar ögontjäneri, till skillnad från skuldkultur, där det i princip uppmuntras att öppet ta ansvar för begångna fel. Dels för att förseelsen/brottet svärtar ner även släkt och familj. Därav det för oss ofattbara att en far kan mörda sin dotter med moderns fulla stöd. Men det är alltså den raka ryggens personliga heder jag här vill dra min lans för.
Detta skrivet apropå Northvolt. Och grundaren Peter Carlssons reaktion på SVT:s fråga ”Hur det känns?” att ha tjänat 200 miljoner kronor på det skattefinansierade dunderfiaskot.
“Jag tycker att det är en otroligt dum fråga”, sa Carlsson.
Det tycker nog inte alla de som flyttat till Skellefteå, till jobb som nu inte finns, och bostäder som faller i värde. Min gissning är att de är betydligt mer talföra inför hur-det-känns-frågan: Ledsen. Lurad. Vill ha svar.
Påminner förresten inte Northvoltskandalen om något. Få se nu… Ja, just det! Den uselt skötta Palmeutredningen. Ingen tog ansvar, inga huvuden rullade. Men vänta lite. Var det inte samma med tsunamin 2004? Landet med flest drabbade turister var nästan sist att reagera. Ingen tog ansvar, inga huvuden rullade. Samma med det utdragna justitiemordet på allmänläkaren och obducenten i Catrine da Costa-fallet, och de bisarra turerna kring nerknarkade seriemordsserieerkännaren Thomas Quick. Ingen tog ansvar, inga huvuden rullade.
Northvolt är Sverige, i miniatyr.
Nu är det ju inte så att korrektiv helt saknas, mot högt positionerade klantskallar, exploatörer och allmänt otursdrabbade ansvarsbärare – somligas skepp kapsejsar ju utan deras egen förskyllan – men huvudinstrumentet par préférence är så trubbigt och hårt, och talar så starkt till våra lägsta instinkter, att det gärna kunde få en mer undanskymd roll.
Jag tänker på drevet.
Journalister i flock är ingen vacker syn, inte heller den ensamme näthataren vid skärmen. En bättre ordning vore därför om fler makthavare hedersamt och tydligt ber om ursäkt, förklarar sig och, där det är befogat, avgår när det skitit sig. Eller om de vägrar får kicken. Som i sportens värld, där tränare sparkas eller själva avgår stup i kvarten när resultaten går emot.
Drevet är piska, hedern är moral; det senare både smakligare och mer samhällsbyggande.
Hedersamt är också att betala av på sin moraliska skuld. Inte nödvändigtvis i blod, som Edwards fäktare. Men varför inte där det garanterat svider, i plånboken? Därför här ett tips till Peter Carlsson: Starta en omställningsfond för den drabbade bygden.
Då ska du se att nästa gång du möter din spegelbild, står där en man av heder.
***
Läs även: Guldregn över Northvolts toppchefer
Edward Blom påminde oss nyligen om något viktigt. Jag tänker då inte på hans försvar för den fula men tydligen goda moderatsemlan, utan på hans artikel här i Fokus om mensurfäktning, där han vidrörde en av duellerandets centrala aspekter: hedern.
De tyska studenterna tvingades att “alltid försvara sin heder – med blanka vapen om så krävdes. Om någon blivit kränkt var han enligt konvenansen tvungen att utmana den som betett sig illa på duell, varvid alltför ofta minst en avled.”
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Nutidsmänniskans svar på kränkning är som bekant en vänd rygg, verbala utfall eller ett argt nätinlägg. Ett civilisatoriskt framsteg. Men har ändå inte lite av barnet försvunnit med badvattnet? För vad duellanten åstadkom – inte helt frivilligt, han var ju pressad av kulturen – med att betala i blod för sin sak, var att understryka sakens betydelse. Och det med oerhört mycket större styrka än en vred emoji. Därmed minskandes manöverutrymmet för parasiter, elakingar och svekfulla vänner och kolleger; de riskerade ju rent bokstavligen svåra mothugg.
Vidare visade Blom att det finns värden som inte mäts i sådant som pengar, börd, titlar, makt, fördelaktigt utseende. Och eftersom det finns ett inte föraktligt antal hederslösa individer i samhällspyramidens topp, och många hedersmän och kvinnor på dess botten, skulle väl den där pyramiden plattas till lite, om vi viktade upp hedern en smula? Vilket måste anses gott i ett jämlikhetssträvande land där frasen “människors lika värde” predikas titt som tätt.
Ordet heder, ska sägas, har i och med invandringen från hederskulturer – som också kan kallas skamkulturer – fått en otrevlig bismak. Dels för att det gynnar ögontjäneri, till skillnad från skuldkultur, där det i princip uppmuntras att öppet ta ansvar för begångna fel. Dels för att förseelsen/brottet svärtar ner även släkt och familj. Därav det för oss ofattbara att en far kan mörda sin dotter med moderns fulla stöd. Men det är alltså den raka ryggens personliga heder jag här vill dra min lans för.
Detta skrivet apropå Northvolt. Och grundaren Peter Carlssons reaktion på SVT:s fråga ”Hur det känns?” att ha tjänat 200 miljoner kronor på det skattefinansierade dunderfiaskot.
“Jag tycker att det är en otroligt dum fråga”, sa Carlsson.
Det tycker nog inte alla de som flyttat till Skellefteå, till jobb som nu inte finns, och bostäder som faller i värde. Min gissning är att de är betydligt mer talföra inför hur-det-känns-frågan: Ledsen. Lurad. Vill ha svar.
Påminner förresten inte Northvoltskandalen om något. Få se nu… Ja, just det! Den uselt skötta Palmeutredningen. Ingen tog ansvar, inga huvuden rullade. Men vänta lite. Var det inte samma med tsunamin 2004? Landet med flest drabbade turister var nästan sist att reagera. Ingen tog ansvar, inga huvuden rullade. Samma med det utdragna justitiemordet på allmänläkaren och obducenten i Catrine da Costa-fallet, och de bisarra turerna kring nerknarkade seriemordsserieerkännaren Thomas Quick. Ingen tog ansvar, inga huvuden rullade.
Northvolt är Sverige, i miniatyr.
Nu är det ju inte så att korrektiv helt saknas, mot högt positionerade klantskallar, exploatörer och allmänt otursdrabbade ansvarsbärare – somligas skepp kapsejsar ju utan deras egen förskyllan – men huvudinstrumentet par préférence är så trubbigt och hårt, och talar så starkt till våra lägsta instinkter, att det gärna kunde få en mer undanskymd roll.
Jag tänker på drevet.
Journalister i flock är ingen vacker syn, inte heller den ensamme näthataren vid skärmen. En bättre ordning vore därför om fler makthavare hedersamt och tydligt ber om ursäkt, förklarar sig och, där det är befogat, avgår när det skitit sig. Eller om de vägrar får kicken. Som i sportens värld, där tränare sparkas eller själva avgår stup i kvarten när resultaten går emot.
Drevet är piska, hedern är moral; det senare både smakligare och mer samhällsbyggande.
Hedersamt är också att betala av på sin moraliska skuld. Inte nödvändigtvis i blod, som Edwards fäktare. Men varför inte där det garanterat svider, i plånboken? Därför här ett tips till Peter Carlsson: Starta en omställningsfond för den drabbade bygden.
Då ska du se att nästa gång du möter din spegelbild, står där en man av heder.
***
Läs även: Guldregn över Northvolts toppchefer
