Nu är det bråttom – så får vi fler svenska soldater
Vi behöver många fler svenska soldater, men det kräver också att de får ordentligt betalt.
Toppbild: TT
I dagarna får 30 000 ungdomar födda 2007 besked från Plikt- och prövningsverket om att de har tagits ut till mönstring. Mer än dubbelt så många i samma årskull blir däremot inte kallade. Det borde de bli.
Nej, jag är inte hemfallen åt värnpliktsromantik. Visst kan det ligga en hel del sanning i att ”det blev inte ordning på mig förrän jag gjorde lumpen”, ”det är bra för dem att inte gå och dra hemma hos mamma och pappa” eller ”det var i det militära jag lärde mig äta ärtsoppa”. Men ingetdera är något rimligt skäl för att ta ungas tid eller statens resurser i anspråk. Försvarsmaktens ansvar är att värna vår frihet och självständighet, inte att utgöra föräldrasubstitut eller uppfostringsanstalt.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Lägg till det att allmän värnplikt i den gamla bemärkelsen är en praktisk omöjlighet. I dag tas ungefär 8 500 av dem som mönstrat ut till tjänstgöring. Försvarsmakten har inte på långa vägar personal eller utrustning nog att utbilda tolv gånger så många, och det skulle inte heller finnas vettiga uppgifter för dem. Det mobiliserade försvaret behöver bli betydligt mer manstarkt än i dag, men behovet av gångna tiders cykeltolkande kanonmat är högst begränsat.
Däremot vore det värdefullt om alla unga finge vara med om de en eller två dagar av tester och undersökningar som mönstringen innebär. Att fylla i det så kallade mönstringsunderlaget på nätet är redan obligatoriskt, men besvara nätenkäter gör man numera svärande dagligen, och just detta knappande blir knappast någon milstolpe i tillvaron.
Att resa hemifrån till en mönstringsort, träffa jämnåriga från andra håll, genomgå fysiska och psykiska prov, och få en fördjupad bild av vad Försvarsmakten ägnar sig åt och varför den behövs, kan däremot ge mer bestående intryck och förståelse.
Det behövs.
Försvarsviljan i Sverige är god, i alla fall jämfört med andra länder i Europa. På frågan om man är villig att slåss för sitt land svarar 53 procent jakande. Men tveksamheten är störst i åldrarna 16–29 år, där det bara är 41 procent som svarar ja.
Tongångarna om försvaret har ändrats snabbt i politiken och debatten, men i vardagslivet sker återupptäckten långsammare. Jämfört med tiden före drömmen om Den eviga freden är regementsorterna få, den militära synligheten begränsad och det finns mycket färre föräldrar och släktingar som har egna erfarenheter och kan berätta. Allmän mönstring kan förstås inte råda bot på saken som ensam åtgärd men skulle innebära att alla får vara med om åtminstone ett personligt möte med försvaret. Det skulle inte vara gratis men konkreta upplevelser biter bättre som försvarsupplysning än aldrig så snygga annonskampanjer.
Detsamma gäller förstås själva värnpliktstjänstgöringen. Om de som rycker ut är nöjda med sin utbildning och tycker att tiden har använts väl kommer de att spela en värdefull roll som ambassadörer i vän- och kamratkretsar. När regeringen nu aviserar kraftiga höjningar av försvarsanslagen är det viktigt att det inte bara slutar med köpfest i materielbutiken utan också med att man månar mer om såväl anställd som värnpliktig personal. Bristerna i personlig utrustning måste slutgiltigt bli historia och rejält höjda soldatlöner gå hand i hand med rejält höjd dagpenning. De 146 kronor om dagen, som numera gäller, är för all del så där tio gånger mer än vad jag fick en gång i tiden men för den skull ingen förmögenhet.
Denna höjda dagpenning kan med fördel betalas ut till litet fler än i dag. Att kalla in hela årskullar är som sagt föga verklighetsförankrat, men det är ingen omöjlighet att fortast möjligt börja ta in ytterligare några tusen rekryter om året. Det skulle fylla fler viktiga luckor. Det skulle skapa bättre möjlighet för framtida rekrytering av soldater och officerare. Och, inte minst, det skulle säga något viktigt om verkligheten. Nu är det bråttom.
***
I dagarna får 30 000 ungdomar födda 2007 besked från Plikt- och prövningsverket om att de har tagits ut till mönstring. Mer än dubbelt så många i samma årskull blir däremot inte kallade. Det borde de bli.
Nej, jag är inte hemfallen åt värnpliktsromantik. Visst kan det ligga en hel del sanning i att ”det blev inte ordning på mig förrän jag gjorde lumpen”, ”det är bra för dem att inte gå och dra hemma hos mamma och pappa” eller ”det var i det militära jag lärde mig äta ärtsoppa”. Men ingetdera är något rimligt skäl för att ta ungas tid eller statens resurser i anspråk. Försvarsmaktens ansvar är att värna vår frihet och självständighet, inte att utgöra föräldrasubstitut eller uppfostringsanstalt.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Lägg till det att allmän värnplikt i den gamla bemärkelsen är en praktisk omöjlighet. I dag tas ungefär 8 500 av dem som mönstrat ut till tjänstgöring. Försvarsmakten har inte på långa vägar personal eller utrustning nog att utbilda tolv gånger så många, och det skulle inte heller finnas vettiga uppgifter för dem. Det mobiliserade försvaret behöver bli betydligt mer manstarkt än i dag, men behovet av gångna tiders cykeltolkande kanonmat är högst begränsat.
Däremot vore det värdefullt om alla unga finge vara med om de en eller två dagar av tester och undersökningar som mönstringen innebär. Att fylla i det så kallade mönstringsunderlaget på nätet är redan obligatoriskt, men besvara nätenkäter gör man numera svärande dagligen, och just detta knappande blir knappast någon milstolpe i tillvaron.
Att resa hemifrån till en mönstringsort, träffa jämnåriga från andra håll, genomgå fysiska och psykiska prov, och få en fördjupad bild av vad Försvarsmakten ägnar sig åt och varför den behövs, kan däremot ge mer bestående intryck och förståelse.
Det behövs.
Försvarsviljan i Sverige är god, i alla fall jämfört med andra länder i Europa. På frågan om man är villig att slåss för sitt land svarar 53 procent jakande. Men tveksamheten är störst i åldrarna 16–29 år, där det bara är 41 procent som svarar ja.
Tongångarna om försvaret har ändrats snabbt i politiken och debatten, men i vardagslivet sker återupptäckten långsammare. Jämfört med tiden före drömmen om Den eviga freden är regementsorterna få, den militära synligheten begränsad och det finns mycket färre föräldrar och släktingar som har egna erfarenheter och kan berätta. Allmän mönstring kan förstås inte råda bot på saken som ensam åtgärd men skulle innebära att alla får vara med om åtminstone ett personligt möte med försvaret. Det skulle inte vara gratis men konkreta upplevelser biter bättre som försvarsupplysning än aldrig så snygga annonskampanjer.
Detsamma gäller förstås själva värnpliktstjänstgöringen. Om de som rycker ut är nöjda med sin utbildning och tycker att tiden har använts väl kommer de att spela en värdefull roll som ambassadörer i vän- och kamratkretsar. När regeringen nu aviserar kraftiga höjningar av försvarsanslagen är det viktigt att det inte bara slutar med köpfest i materielbutiken utan också med att man månar mer om såväl anställd som värnpliktig personal. Bristerna i personlig utrustning måste slutgiltigt bli historia och rejält höjda soldatlöner gå hand i hand med rejält höjd dagpenning. De 146 kronor om dagen, som numera gäller, är för all del så där tio gånger mer än vad jag fick en gång i tiden men för den skull ingen förmögenhet.
Denna höjda dagpenning kan med fördel betalas ut till litet fler än i dag. Att kalla in hela årskullar är som sagt föga verklighetsförankrat, men det är ingen omöjlighet att fortast möjligt börja ta in ytterligare några tusen rekryter om året. Det skulle fylla fler viktiga luckor. Det skulle skapa bättre möjlighet för framtida rekrytering av soldater och officerare. Och, inte minst, det skulle säga något viktigt om verkligheten. Nu är det bråttom.
***
