Nu är det riskfritt att hylla Lars Vilks mod

Upphovsmannen är död i en tragisk olycka, men konstverket pågår än. ”Social skulptur” talar Lars Vilks om i en av sina sista intervjuer. Begreppet kommer från den tyska konstnären Joeseph Beuys (1921-1986) och inkluderar åskådarnas reaktioner i konstverket. 

Rondellhunden består som verk betraktat minst av allt av den lilla tuschteckningen av profeten Muhammed. Snarare består det av dig och mig och hela kulturetablissemanget, inklusive Göran Greider som kvällen efter Lars Vilks död i SVT:s Aktuellt sa, ungefär, att Vilks hade varit en trevlig prick, men att han sparkat neråt. Varpå Greiders kontrahent i debatten, Expressens biträdande chefredaktör Karin Olsson, påpekade att de som hotat och hatat Vilks var islamister som IS, Al Qaida och den iranska regimen, och inte några utsatta minoriteter. 

Även den diskussionen var en del av Rondellhunden. Liksom de hätska kommentarerna på sociala medier från folk som gladdes åt Vilks död och såg den som en gudomlig hämnd. 

I Rondellhunden ingår också reaktionerna inom kulturlivet efter hans död. Många har vänt på en femöring, den njugga inställningen mot Vilks som kostsam provokatör har vänts i hyllandet av en yttrandefrihetshjälte. 

Men alla som följt kulturvärlden sedan 2007 vet att det har varit tyst kring Vilks. Han var osynlig. Utställd av ingen, efterfrågad av ingen utom högerradikala grupper. Varför han tackade ja till dem? Svaret finns nog i intervjun vi publicerar, där Vilks säger: ”Man följer med i processen och ser vad som händer och vad som är värt att gå vidare med. Sedan får man efterhand begrunda vad det var som hände och varför.” 

Att Vilks hade talat på konferenser med islamfientlig agenda gjorde emellertid saken lätt för kulturetablissemanget. Nu hade han fulat ut sig som nazist. Uppfattningen att det var onödigt att såra muslimer och sluka skattepengar med personskydd var utbredd. När Ola Larsmo som PEN-ordförande pliktskyldigt försvarade Lars Vilks yttrandefrihet gjorde han det typiskt nog med brasklappen: ”Att jag sedan anser att hans rondellhund är osmaklig är nästa fråga.” 

Moderna museets ledning var extremt osugna på att ta emot Rondellhunden som gåva, trots att det torde vara 2000-talets viktigaste svenska konstverk. Det hette att det var ett pågående verk. Men i botten på allt detta låg förstås säkerhetsfrågan. Först kommer säkerheten, sedan kommer yttrandefriheten. Det är mänskligt. Få är likt Lars Vilks beredda att riskera sitt liv för en princip eller ett konstverk. 

Nu är det riskfritt att hylla hans mod. Kappornas fladdrande är med andra ord också en del av Lars Vilks sociala skulptur Rondellhunden, liksom allas vår rädsla, och allas vår opportunism. 

Vilks var tidig på bollen, men konflikten mellan yttrandefrihet och auktoritär religion är bara i sin linda. Jag tänker bland annat på läraren Samuel Paty som halshöggs i Frankrike 2020 för att ha visat Muhammedkarikatyrer i sin undervisning. Och på religionsläraren i norra England som för bara något halvår sedan fick gå under jorden efter att ha gjort detsamma. 

Vi är naiva om vi tror att sådana händelser inte har en djup påverkan på vårt samhälle och vår yttrandefrihet. Vilket Vilks verk visar.