Nu behöver vi en balans
För något år sedan publicerade Dagens Nyheter en artikel om »auktoritarianismen«. Den hade sina poänger, men också sina problem. Till exempel att den blandade samman allt möjligt och satte det under samma ogillande rubrik.
Att rösta på Donald Trump. Att hävda att barn behöver uppfostras. Att fira traditionella högtider. Att vara för läxläsning. Att hålla fast vid könsroller. Allt klumpades ihop som exempel på den växande »auktoritarianismen«.
Bakom resonemang av det slaget finns en osmält idé om att mänskligheten består av två grupper. Å ena sidan de traditionella, förändringsobenägna, trygghetstörstande, pessimistiska och intoleranta typerna, som vill ha en stark ledare. Å andra sidan de okonventionella, förändringsbejakande, självständiga, optimistiska och toleranta typerna, som … ja, som jobbar på DN, kanske.
Det kinkiga med det där är att världen inte är så enkel. Bara den som står på fast mark har till exempel kraften att vara självständig. Att bejaka varje förändring är att vara ett rö för vinden. Det är motsatsen till självständighet.
Den här enkla uppdelningen av mänskligheten är en ytlig variant av det varje statsvetare, eller för den delen psykolog, brottas med: balansen mellan ordning och frihet. Ytligheten ligger i tron att det går att välja det ena eller det andra. Så är det inte. Det gäller att hitta balansen. Mellan ordning och frihet, mellan tradition och förändring, till och med mellan auktoritetstro och ifrågasättande.
Styrkan i kampanjen #metoo är ett av många skäl att fundera över detta. De positiva sidorna av kampanjen begriper de flesta. Men att inte se faran i den enorma kraft som släpps lös när hundratusentals personer kliver in i en folkmassa driven av rättmätig vrede, är naivt. Nästa gång kan det gälla något annat. Hur undviker man att en opinion blir en pöbel i en värld där politiker trots allt oftast är nervösa opportunister?
Auktoritära ledare är farliga. Men de uppstår inte i vakuum, de växer ur obalanser. Simone Weil visste det redan 1934 när hon i »Tyngden och nåden« skrev:
»Det moderna livet har överlämnat sig till det måttlösa. Det måttlösa invaderar allt: handlingar och tankar, det offentliga och privata … ingenstans finns längre någon balans.«
