Nu får man inte ens kalla dem halvapor längre

Kategorin halvapor är inte längre giltig. Numera heter det lägre primater. Där ingår inte spökdjuren, som tidigare hörde till halvaporna, men vi behöver inte gå för djupt i detta. Systematisk zoologi är annars intressantare än det mesta här i världen, särskilt sedan man började kartlägga släktskap via djurens gener. Linnés gamla operativsystem fungerar utmärkt, bara det uppgraderas ibland, och Darwins idé om evolutionen står ännu starkare, oavsett hur gudsmännen slingrar sig.  

I dag är det lätt att belägga hur vi människor är släkt med lemurerna, till exempel, åtminstone lättare än att härleda ordet apa. Har det ens en indoeuropeisk rot? Ingen vet säkert, men glosan är användbar ändå. Om någon är apfull säger det allt man behöver veta om dennes belägenhet, och när en ståplatspublik tvingas tugga i sig ett baklängesmål är sektionens namn givet. Läktaren för lägre primater kan duga, visst, men apberget är bättre. 

Iakttagelsen aktualiserades i dagarna när en flock maskerade AIK-supportrar lekte krig på vägen till en bortamatch. Knallskott, bengaliska eldar och hatiska talkörer. Alltihop vittnade om att huliganerna var arga, om än kanske mest på de dagisfröknar som i sina uppfostringförsök aldrig matchade pojkarnas längtan efter Jevgenij Prigozjin, eller någon som han. Tro mig, det var inte primärt polishästarna som förlänade evenemanget en air av sublim naturupplevelse. Hästarna var vid jämförelse beundransvärt civiliserade. 

”Idrotten och leken äro oförsonliga fiender till missnöjet och pjunket. De äro däremot kraftens och det manliga, fosterländska sinnets bästa vänner.” Så skrev Frithiof Holmgren i första bandet av Illustrerad idrottsbok, tryckt 1886. Redan 1873 utkom hans pamflett Några ord om vigheten och betydelsen af kroppsöfningar, vars inledande naturbeskrivning bygger helt på den då ännu ganska nya darwinismen. ”Här flyter blod, här krossas lemmar, här spills liv i kortvariga bataljer.” Und so weiter. 

Holmgren var professor i fysiologi, expert på färgblindhet och typiskt nog även halshuggning som han genom studier av bödelns trista hantverk bedömde vara en smärtfri avrättningsmetod, i alla fall för den halshuggne. Om killarna på Götgatan vore läskunniga tror jag att de skulle gilla Holmgren. Inget pjosk där inte. Han var visserligen ordförande i Svenska Turistföreningen, vilket ju låter lite bögigt, men då ska man komma ihåg att på den tiden räknades även turismen som idrott. 

Illustrerad idrottsbok innehåller ett helt kapitel om fjällvandring och annan turistsport. Det skrevs för övrigt av en tvättäkta rasist som senare blev Svenska Naturskyddsföreningen förste ordförande.  

Till sporten hörde även alla former av jakt, vilket gladde illustratören – Bruno Liljefors. Han var ännu ung och beroende av träliga brödjobb, så idrottsgrenen grävlingsjakt var säkerligen ett avbrott i tristessen. En fin teckning. Bilden som illustrerar tekniksporten stavhopp ger däremot inte mycket mer än en bra förklaring till varför svenska rekordet endast var 3 meter och 30 centimeter. 

Fotboll fanns förresten redan då, med visst överseende sorterad under ”utländska bollspel”. Genuint svenska sporter som varpa, pärk och stångstötning var manliga på riktigt, liksom en hel rad i dag ringaktade grenar som snöbollskrig, kälkåkning samt krocket. Den senare ansågs rent av lämplig för kvinnor.  

I mitt exemplar av Illustrerad idrottsbok finns två exlibris. Före mig ägdes de fyra banden av Gunnar Brusewitz men långt innan dess av Clarence von Rosen, förste man på posten som ordförande i Svenska Fotbollförbundet. Alltså den gamle nazisten som gav namn åt von Rosens pokal, bucklan som varje år gavs till svenska mästarna fotboll. Den törs ingen ta fram längre, vilket är trist. Bättre att se sin historia än gömma den. 

All idrott är inte apmässig, det är sant, men påfallande ofta utlöser den beteenden som bäst analyseras av historiker, och zoologer. Vilka disciplinstraff som krävs kan diskuteras. Drakonisk beskattning av sponsorerna kanske. Frithiof Holmgren ska vi nog i alla händelser lämna utanför den debatten, fastän han säkert hade nickat bifall åt Roland Poirier Martinssons varningsord nyligen (Aftonbladet 30/5): ”Och det vet vi, hur en vilsen massa på kort tid kan omvandlas till något helt annat.” 

Bruno Liljefors var elitgymnast, sa jag det? Vid en uppvisning han var med på i Belgien 1880 blev kung Leopold II så imponerad av truppen att han började värva just svenska legosoldater till sitt brutala erövringskrig i Kongo. Många steg fram ur ledet. 

***

Läs även: En flaggstång är en upprorisk signal

Läs även: Humlegården är norra Europas mest misslyckade park