Nu fattas bara Messias

Det är hektiska dagar. Jag fick i början av maj mitt nionde barn. En liten pojke på 2300 gram. Jag undrar hur det ska gå för honom. Och alla andra barn i Sverige. Det finns starka krafter som förutspår Ragnarök om vi inte gör något drastiskt inom tolv år. Då är det kört. Och det säger inte bara en sextonårig skolstrejkare, påstår man. Det sägs att allt ifrån 97 och 99,9 procent av alla vetenskapsmän är överens.

Mänskligheten är körd.

Det är siffror som skulle få gamla DDR att bli avundsjukt. Alla är överens och alla lyssnar på profeten.

Det bör bli diktatur, får vi höra. En samling styrande kloka människor som ska lösa klimatkrisen bör bilda ett globalt råd som förbjuder oss att uppfinna mer destruktiva saker, tvingar oss att äta mindre kött och återvända till naturen. Jag tänker lite på det också, när jag ser på lille Bill som nu hunnit bli tre veckor gammal.

Stackars pojke. 

Hans bebisskrik vittnar om den förestående paniken. Den som vi alla ska ha. Den panik som i alla tidigare kriser i världshistorien, varit så konstruktiv och som löst så många problem. Den känsla som i alla krissituationer alltid eftersträvas av professionella människor.

Det är fascinerande att läsa tidningen för lille Bill. Han lyssnar med spänning på hoten. De står där halvhjärtat förklädda i nästan varje text. Han tittar på mig med grumliga ögon och undrar nog lite över allt som skrivs och sägs. Hur kan alla vetenskapsmän vara överens om att vi ska ha panik, tänker han nog. Och sen skriker han igen. Ett förtvivlat skrik som vittnar om att han inte får ihop logiken.

Vem kan klandra honom? Han är ju inte riktigt vuxen än. Han funderar säkert på hur man räknar. 

Vilka är de där 99,9 procenten? Vilka studier har de gjort som råder oss att ha panik? Säger de verkligen exakt samma sak allihop? Tänk att alla har gjort studier som på olika sätt styrker att vi ska ha panik och att vi har tolv år på oss. Imponerande, tänker Bill och tystnar tvärt.

Vilken konsensus! Det är något religiöst över en sådan enighet.

Bill ser salig ut och får själv något religiöst i blicken. Han måste längta efter att få börja skolan, så att han också kan strejka för klimatet. Så att han kan låta bli att flyga och därmed bidra till att vårt samhälle återgår till det naturliga. Han är en ”ädel vilde”, den lille Bill. En sån som Jean Jacques Rousseau skulle ha hyllat.

Om vi inte förstör honom med den destruktiva civilisationen, förstås. Låt oss inte göra det, för vägen tillbaka är den enda sanna vägen. Vi ska bli urkrigare som de ursprungliga människorna. De som hade en så sund syn på världen och löste så många miljöproblem. 

För låt oss vara klara med det. Civilisationen är en ytterst vansklig uppfinning. 

Visserligen svälter färre och färre människor. Visserligen är våld, krig, våldtäkter och allmänt barbari försvinnande sällsynt i den civiliserade världen, jämfört med hos urfolken. Visserligen dör inte barn i spädbarnsåldern alls, som för tvåhundra år sedan.

Men allt det där är bara fernissa. 

För den ädle vilden var minsann också bra. Och diktatur! Det fungerade jättebra i gamla Sovjetunionen. Och på alla andra platser där det fortfarande används. Bara vi lämnar över samhället till ett gäng upplysta profeter med diktatorambitioner, som hetsar våra skolbarn till att tro att världen går under inom tolv år, så kommer nog allt gå bra för lille Bill.

Vägen till helvetet är kantad med goda föresatser. Messias är kommen. Och alla ska med!