Nu hade vi behövt den blågula bomben

I mitt tjänsterum på Försvarshögskolan vid Drottning Kristinas väg i Stockholm, precis intill den adress där Sveriges första kärnreaktor togs i bruk sommaren 1954, finner jag en gulnad debattskrift från den tiden. ”Skall Sverige ha atombomb?” frågar omslaget. 

Medverkande namn som journalisten Barbro Alving och författaren Sara Lidman ger förstås det tänkta rätta svaret. Den senare skriver inuti: ”Om vi skaffar oss atombomber så godtar vi att sådana vapen användes på jorden.” 

Ett eko av denna förenklande retorik genljuder i dag i fredsrörelsens och vänsterledaren Nooshi Dadgostars motstånd mot amerikanska kärnvapen på svensk jord. 

Jag håller förvisso med dem alla om, att det vore olämpligt om Sverige baserar kärnvapen som en annan stat har kontroll över på vårt territorium, men av ett helt annat skäl än att sådana vapen är omoraliska. Sverige borde i stället ha egna kärnvapen. 

Vi var mycket nära. Enligt historikern Wilhelm Agrells läsvärda bok Svenska förintelsevapen var en första blågul kärnladdning en realitet år 1961, eftersom Försvarets forskningsanstalt (FOA) då hade utvecklat kunnandet. Anskaffning av kärnvapen hängde fortsatt helt på förmågan att producera vapenplutonium i svenska kärnreaktorer. Men samtidigt som genombrottet kom var luften redan på väg att gå ur kärnvapenprogrammet politiskt. 

Socialdemokraterna hade varit djupt splittrade om svenska kärnvapen ända sedan mitten av 1950-talet. Men Tage Erlander hade i flera år lyckats att både hindra konflikten från att nå offentligheten och – för att inte ge ”atlantpaktsanhängarna ett argument” – undvika ett för tidigt fattat nejbeslut i partistyrelsen. Nu började även Erlander att i rädsla för en partisprängning sälla sig till motståndarna. 

Andra överväganden kom också in i bilden. Flygvapnet ville hellre satsa på det kostsamma Viggenprojektet, men framför allt utfärdade USA en pålitlig garanti att Sverige stod under beskydd av det amerikanska kärnvapenparaplyet. 

Det fanns dem som talade för att vi ändå skulle behålla en nukleär option. Enligt korrespondens bevarad i Krigsarkivet ansåg exempelvis forskaren Jan Prawitz, som i kraft av att ha arbetat med kärnvapenprogrammet vid FOA blev svensk vetenskaplig rådgivare i 1960-talets nedrustningsförhandlingar i Genevé, att Sverige borde ägna sig åt ”upprustning syftande till nedrustning”. 

Vid decenniets slut var frågan definitivt avgjord och de långt framåtskridna svenska planerna på att tillverka egna kärnvapen övergavs. Från 2024 års horisont ter det sig som ett stort misstag. 

Med en kärnvapenförmåga, eller i varje fall en linje av handlingsfrihet rörande anskaffning av kärnvapen, hade det alliansfria Sverige varit en regional stormakt – ett Israel i norra Europa. Vi hade då varken varit säkerhetspolitiskt beroende av ”storebror” i väst, eller behövt frukta fienden i öst. För- och motargumenten för ett eventuellt svenskt Nato-medlemskap hade kunnat vägas med kyla och eftertänksamhet, och med öppenhet mot det svenska folket. 

Kanske hade världen i stort, som Jan Prawitz tänkte sig, till och med varit fredligare och mer nedrustad om inte bara en handfull stater hade reserverat rätten att hålla sig med kärnvapen. Som den amerikanske statsvetaren John Mearsheimer konstaterade i tidskriften Foreign Affairs redan 1993, hade kärnvapen varit Ukrainas enda trovärdiga avskräckningsmedel mot rysk aggression. 

Men än är det inte för sent för Sverige att lära sig, att om inte älska, så åtminstone respektera och dra strategisk fördel av bomben. Tvärtom föreligger i dag ett gyllene tillfälle som kanske aldrig återkommer. 

Den svenska marken är rik på uran och kunskapen om hur man bygger kärnvapen finns lite längre ner längs Drottning Kristinas väg, på KTH. Liksom på 1950-talet finns det också ett starkt intresse i Sverige för att bygga civil kärnkraft (vilken även kan användas för urananrikning för militära ändamål). När det mångåriga Gripenprojektet – som Timbrochefen PM Nilsson nyligen påpekade i en analys i nättidningen Smedjan – nu börjar närma sig ett naturligt slut, finns det dessutom ett behov att på andra sätt ta vara på kompetensen i den svenska försvarsindustrin. 

Framtidens nya stora försvarsprojekt borde vara svenska kärnvapen. Då kan ingen äga oss. 

Johan Wennström är filosofie doktor och gästforskare vid Försvarshögskolan.

Toppbild: Rysk provskjutning av missil.

***

Läs även: När kriget kommer sticker vi huvudet i sanden

Läs även: Naivitet och optimism kan utlösa krig