Nu har Tidömajoriteten satt sin sista potatis
Vad är det bästa och sämsta med höstbudgeten? Den första biten av frågan är inte helt lätt att svara på.
Toppbild: TT
Det är inte lätt att peka ut vad som är allra sämst med Elisabeth Svantessons budgetproposition för 2024. Utstuderad attack mot folkbildning och kultur, demolering av arbetsmarknadspolitiken, minskade satsningar på att förebygga gängbrottslighet liksom av att klimatanpassa vårt samhälle, tävlar med alla de uteblivna reformerna av marknadsskolan, vårdmarknaden, skatterna och av den ekonomiska politikens ramar. Bostadspolitiken orkar jag knappt nämna. Bostadsbyggandet tvärnitar, branschen skriker och regeringen gör – absolut ingenting.
Under vinjetten En halv grek & en turk turas Thomas Gür och Markus Kallifatides om att besvara en aktuell frågeställning.
Sverige hade naturligtvis behövt en helt annan inriktning, med långsiktiga satsningar på utbildning, infrastruktur och klimatomställningens möjligheter; innovativ politik både för att befrämja konkurrens inom bank, livsmedel, byggmaterial och energisektorerna, samt att beskatta exceptionella vinster. Men, det är inte annat att vänta från en högerallians av det slag som efter tretton år i parlamentarisk majoritet nu äntligen fått komma till regeringsmakten och får chansen att påbörja genomförandet av en reaktionär revolution i landet. En revolution med beståndsdelar som ”bidragstak”, angiveriplikt och ett evigt utpekande av invandrare och invandring som roten till det som gör ont i samhällskroppen, i stället för konsekvenser av tre decennier av kommunegoism, monumentala skattesänkningar, marknadisering av offentlig sektor, inklusive statsförvaltning och åtstramande finanspolitik.
Men jag undrar om inte Tidömajoriteten har satt sin sista potatis genom att underfinansiera vården, skolan och den sociala omsorgen. Snart sagt varje väljare vet att statsbidragen till kommunerna inte räcker till för att hålla de livsavgörande välfärdsverksamheterna på den nivå de har nu, trots att den nivån inom en rad områden redan sedan tidigare är otillfredsställande låg. Allt medan välbeställda hushåll får utökade skatteavdrag för att bygga ny veranda på sommarhuset i Spanien eller köpa städhjälp hemma. Och medan staten bokstavligen kastar miljarder kronor rakt i gapet på oljebolagen genom sänkt bensinskatt som inte ger mer än korvören vid pump. Nu väntar uppsägningar och försämringar i välfärden, höjda avgifter och kommunalskatter. Alla kommer att veta vem som är ansvarig för detta.
Finns det då inget som är bra med budgetpropositionen? Jo då. Pausering av uppräkning av brytpunkten för statlig inkomstskatt innebär ju att den underliggande teknokratiskt nyliberala principen om att en viss andel av befolkningen ska betala statlig inkomstskatt faktiskt återställs. Det militära försvaret och rättskedjan har, i total parlamentarisk enighet, de finansiella resurser som behövs. Det är bra saker.
Men det bästa med budgeten är att den när allt kommer omkring kvarstår i god svensk förvaltningstradition, trots ett plumpt försök att dölja höjningen av dieselskatten 1 januari 2024. Det redogörs nämligen för att de samlade fördelningseffekterna av den föreslagna politiken är minimala. I kronor handlar det om som mest cirka 200 kronor hit eller dit i månaden per inkomstdecilgrupp. Det redogörs för att den föreslagna politiken inte är tillräcklig för att vi ska nå de av riksdagen fastslagna bostadspolitiska målen. Och det redogörs för att Sverige genom den föreslagna politiken löper risken kommer att missa utsläppsmålen.
Det är bra att medborgarna upplyses. När europeisk medfinansiering uteblir, när böter avkrävs Sverige och när utländska regeringschefer vänder bort blicken från svenska representanter vid kommande klimattoppmöten, så kan ingen säga att vi inte såg det komma.
Markus Kallifatides är riksdagsledamot (S), docent i ekonomi och ordförande i Reformisterna.
Här kan du läsa Thomas Gürs svar på samma frågeställning.
***
